Det var ett tag sedan som jag tog mig tid och fyndade böcker på loppisar. Som varje inbiten loppis- och bokvän vet så är sannolikheten för fynd större på loppis än på antikvariat samt större ju längre bort från Stockholms innerstad man söker sig. Följande har jag fyndat för totalt 110 kronor på diverse ställen:

Bodil Malmsten - Nästa som rör mig

Pär Lagerkvist - Järn och människor

Marie Hermansson - Musselstranden

Sara Kadefors - Fågelbovägen 32

Simone Berteaut - Piaf: Berättelsen om Edith Piafs otroliga liv

Barbro Lindgren - Loranga, Masarin och Dartanjang

Bodil Malmsten - Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Roald Dahls svarta bok - Världens bästa spökhistorier

Karin Johannisson - Kroppens tunna skal

Maria Gripe - Landet utanför

Joan Didion - Ett år av magiskt tänkande

Efter första kapitlet av Maria Ernestams bok Kleopatras kam var jag förälskad. Inte i språket eller karaktärerna, vilka ej inbjuder till djupare diskussioner, men i handlingen. Efter ytterligare några kapitel hade känslostämningen övergått till tristess för att efter några kapitel till åter vara ganska positiv. Kleopatras kam är en väldigt ojämn bok. Den handlar om tre vänner som känner att livet står stilla och vill göra något åt det. (Redan i första kapitlet hugger en av de mesigare huvudpersonerna en sax i sin chefs hand efter att han pratat strunt när hon blev uppsagd.) De skapar tillsammans företaget Kleopatras kam vars idè bygger på att lösa alla problem som de blir ombedda att lösa. Företaget rullar på tills en äldre kvinna ber dem att döda hennes man som misshandlat henne under många år. Uppdraget ger mersmak och profilerar företaget och som väntat har företagsinnehavarna inte själva kontroll över vad som sker eller vem (någon av de själva?) som driver uppdragen framåt.

Jag gillar Klepatras kam för att den inte låter sig styras av någon genre. Det är en fascinerande historia och som vanligt försöker Ernestam belysa olika moraliska dilemman i sina böcker. Detta är dock mindre lyckat och jag tycker heller inte att det finns någon anledning att placera denna typ av böcker i några djupare filosofiska sammanhang. Kleopatras kam ska läsas som underhållning och för berättelsen, inget annat.

Gun-Britt Sundströms Maken kom ut för första gången år 1976 och speglar på många sätt sin tidsanda. Den har med tiden blivit kultförklarad för skildringen av förhållandet mellan Martina och Gustav, problematiserandet av kärnfamiljen och blivit kallad för en feministisk vardagsklassiker.

Makens huvudperson är Martina. Början av boken är Martina på väg in i universitetsvärlden och träffar Gustav. Läsaren följer sedan Martina och Gustav under sju år där de på olika sätt försöker få sin relation att fungera. Ett genomgående tema är hur de försöker parera föreställningar om förhållanden samtidigt som de lever mitt i det.

Epitetet vardagsroman är väldigt träffande för boken och det är också det som är förtjänsten med den. Den överintellektualiserar inte utan är saklig och ganska känslosam. De utgår hela tiden från praktiska föreställningar och händelser vilket det idag oftast bara är chicklit eller "kvinnlig-arbetarlitteratur-typ-Alakoski" som gör. Det är skönt att läsa något som vågar analysera på en icketeoretisk nivå.

Nu låter det som att Maken är gravallvarlig. Så är det inte. Sundström har en skimrande galghumor och lyckas få hennes karaktärer mångfacetterande, sårbara, roliga, klantiga och underhållande.

Jag har läst klart Allt nu på förmiddagen. Tanken var att ha läst klart den innan den 29:e när Lowden är sommarvärd i P1, men jag blev klart mycket fortare. Jag skulle inte ha läst så fort. Allt måste läsas lååångsamt för att bli riktigt bra. Det är då som alla dessa språkliga karameller kommer fram. Alla subtila och övertydliga parafraseringar och referenser.

Att läsa Allt långsamt är dock inte det lättaste. På framsidan av pocketutgåvan står det att den med sina 628 sidor är för kort. Det är fel: den är för lång. Efter halva boken är jag övermättad och det spelar ingen roll hur briljant Lowden är, jag har tappat fokus.

Allt är en samling av kortare notiser, dikter, dialoger, listor, texter, citat och post-itlappar. De enda sammanhållande faktorn, förutom språket, är kronologin i form av veckodagar under tre år. Allt är åndå en av de bästa och inspirerande svenska romaner som kommit på flera år. Martina Lowden är supercool. Glöm inte bort att lyssna på P1 den 29:e. ("Är du så här på riktigt också?")

Tänkte nu ta mig an Gun-Britt Sundströms Maken, och jag inte smälter ute på gräsmattan vill säga.

Massi Fritz gör ett jättebra sommarprat. Framförallt så vågar hon säga att vi måste skärpa lagstifningen vad gäller hedersrelaterade brott. Istället för att som många länder se hedermotiverade skäl som en förmildrande omständighet, ska vi se det som en omständighet som meför en högre straffskala. Massi Frithz efterfrågar även att domstolar ska kunna återkalla svenska medborgarskap om det föreligger en allvarlig och kvarvarande hotbild mot målsägande i hedermål.

Det är bra att någon vågar påtala konkreta brister och förslag på förändringar. Människor är så rädda att uttala sig om hedersfrågor. De är rädda för att kallas rasister och okunniga om kulturer. Massi Fritz eget usprung ger självklart ett visst ethos till hennes argumentation, men oavsett kulturella preferenser bör vi kunna föra en nyanserad debatt om den hederskultur som begränsar så många flickors och kvinnors liv.

Två av mina favoritbloggare Avantgardet och La Bibliofille har författat fin-fina upplagor av denna utmaning. Jag har suftat runt och hittat lite olika skolor i hur man kan hantera en utmaning som denna. Jag har sett de som klurat i flera veckor, de som bara tagit barnböcker och skrivit mer i bemärkelsen "Tio böcker som påverkat mig mest" och de som snarare tagit tio hela genrer. Min stategi har varit brainstorming. Jag bestämde mig för att förutsättningslöst skriva ner böcker som jag associerar till när jag tänker kring utmaningen. En del känns självklara, andra vet jag inte varför de kom med, men som flera kloka bokbloggare skrivit kan listor som denna vara synnerligen föränderliga. De här var de tio första böckerna som dök upp i tankarna:

Maria Gripe - Agnes Cecila

Iselin C Herman - Prioritaire

Karin Holmberg - Det kallas kärlek

Joyce Carol Oates - Vintersolstånd

Åsa Moberg - Simone och jag

Carina Rydberg - Den högsta kasten

Astrid Lindgren - Allra käraste syster

Linda Olsson - Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Edit Södergran - Samlade dikter

Lewis Caroll - Alice i underlandet

Jag läste klart denna roman i morse och jag kan inte annat än vara glad för att jag inte gav upp efter 200 tråkiga och överintellektualliserade sidor. De övriga 350 är hur bra som helst. Pessel vänder en ganska intetsägande historia om huvudpersonens neurotiska relation till sin pappa och oändligt tjat om utanförskap till en spännande och innovativ historia. Romanen utvecklar sig till en väldigt sofistikerad spänningshistoria som håller läsaren fängslad till sista raden. Det mest imponerande med Pessels bok är att den känns ny. Det känns som att hon tillför något som, iallafall inte jag, läst förut. Hon använder sig av både språkliga och dispositionella knep. Läsaren ställs kontirnuerligt inför frågan vad som är sant, vem som är galen och vad som hänt. Om du är på sidan 199 och tänker ge upp; kämpa vidare!

On någon är i behov av en sideboard, en snurrfåtölj eller CD-hyllor så får ni gärna köpa mina. De är i fint skick, billiga och risk finns även att de är lite katthåriga. De finns att hämta/titta på några mil söder om Stockholm. (Strecken som är runt dörrarna på sideboarden är kamerans produkt och finns inte på riktigt. Fåtöljen har en mörkbrun oanvänd klädsel som följer med)