Lea är huvudpersonen i Moa Herngrens debutroman "Allt är bara bra, tack". Lea är den frilansande TV-producenten som åker till Paris för att hon är less på Sverige och vill leva bohemiskt liv med Lennonkepsen på sned. I Paris träffar hon Michel som är den svarta, rockiga, mystiska konstnären. Han svävar runt i Paris dekadens och Lea är såld. Hon är världens lyckligaste och bockar av fler och fler punkter i sin bohemillusion.

Efter att Michel och Lea flyttat hem till Leas Kristinebergslägenhet börjat illussionen spricka. Michels bohemiska alkholvanor synes i Stockholmsolens sken te sig mer som missbruk och han börjat spåra ur. Lea biter ihop, kämpande för sin illusion om den lyckliga familjen som nu har tre medlemmar.

"Allt är bara bra, tack" är egentligen inget nytt. Den passar fint in bland exempelvis Drougges bästa roman "Andra sidan Alex". Detta medför inte att den inte är en läsvärd och intressant debut. Den är en fascinerande och detaljerad skildring av de krafter som finns i kärleksrelationer; vad kärleksmyten och övertron till familjeideal kan driva en människa till och hur mycket man kan tåla istället för att erkänna ett misslyckande. Den visar återigen att en misshandelsrelation inte är förbihållet det arbetslösa vårdbiträdet som missbrukat alkhol sedan tonåren och hennes arbetarman.

Att läsa barn- och ungdomsböcker kan vara helt hysteriskt irriterande men också underbart underhållande. I dagarna har jag läst Barbro Lindgren Loranga, Masarin och Dartanjang och Maria Gripes Landet utanför. Dessa två böcker är på många sätt varandras motsatser. Medan Lindgren är galen och anarkistisk är Gripe allvarlig och reflekterande. Iallafall på ytan. Lindgrens böcker är egentligen övertydlig samhällskritik vad gäller såväl inställning till arbete, auktoriteter och ekonomi som föräldraroller och kön.

DN gjorde för en tid sedan en sammaställning av 100 omistliga barnböcker. Här finns många guldkorn.

Missa förresten inte eller DN:s intervju med Susan Faludi, i vilken hon diskuterar effekterna av USA-S krig mot terrorismen ur ett genusperspektiv.

Insekt är en novellsamling med 19 noveller som hålls samman av temat mor-dotter-relationer. Som sig bör när fransmän ("franskvinnor") skildrar relationer är det något suspekt, surrealistiskt och destruktivt. Ibland blir det så surralistiskt att läsaren distanserar sig och det blir en normliseringsprocess. Samtidigt så är det nog meningen. Man måste kunna se något mer i novellerna än nyförlösta mödrar som adopterar bort sitt barn och fettsuger sig för att dölja vad som hänt eller att det modern är mest upprörd över gällande sin dotters död är att hon hade fett hår när hon dog. Även om Castillon ibland är rå och sarkastisk så finns det en kärna som är ömtålig och humoristisk.

Insekt är en av de bättre novellsamlingarna som jag har läst. Jag brukar inte var någon novell-människa men Castillon, Lyssnerskan (Tove Jansson) och Natten innan de hängde Ruth Ellis (Margaretha Strömstedt) har fått mig att börja fundera på mitt epitet.

Oj, oj, oj... nu har det gått så långt att jag till och med glömt bort mitt lösenord hit. På tredje försöket lyckades dock mina blogg-hjärnceller ta sig samma och skriva rätt.

Eftersom det är min blogg så tänker jag inte be om ursäkt för att jag försummat denna under en ansenlig tid. Vad gäller läsandet har jag egentligen läst två böcker som jag tyckte mycket om. Vi tar dem i tur och ordning:

1) Monika Björk: Audreyflickorna.

Boken påminner mycket om underbara Underbara kvinnor vid vatten, fast med lite fler karaktärer och inte så subtila relationsskildringar. Audreyflickorna är bra därför att den förutom det här nattbad-ö-liv-espresso-temat också diskuterar 70-talets kvinnorörelse och mediekritik. Dessutom har alla personer söta smeknamn som Calypso, Kanelblomman och Sminkdosan.

2) Leila Aboulela: Minaret.

Jag läste någonstans att Aboulelas första roman, som för övrigt inte översatts till svenska, kallades den första Väst-Europeiska halal-romanen. Inte för jag har förstått mig på om det är en genre och om det i så fall finns någon mening med den... men det var ändå lite lustigt. Minaret handlar om  Najwa som växte upp i Khartoum, Sudan. I Sudan var hennes familj moderna, rika och sekulära. När statskuppen skedde på 80-talet dömdes och avrättades fadern och familjen flydde till London där de blev flyktingar. I London finner Najwa så småningom stöd i den kultur och den religon som hon egentligen aldrig haft. Minaret är bra för att den ger perspektiv. Den är en röst i integrationsdebatten och samtidigt en ganska behaglig pendeltågsläsning. Den visar att det kan finnas flera sidor kring det här med att söka sitt ursprung först när man är tillräckligt långt borta från det och att den processen inte behöver innebära att man blir taliban på stört.

Om ni bor i Stockhomstrakterna och inte har något för er i veckan vill jag tipsa om Teater Moment i Gubbängen och deras upppsättning av Barabbas. Jag såg Mr Jekyll och Dr Hyde där och den var hur bra som helst. Är det förresten inte så att man bara måste älska en femtiotalslokal med teatersoppa?

La Bibliofille länkade till detta superroliga smurftest! (Allt är roligt på en måndagkväll...)

Om jag hade 7,5 miljoner skulle jag utan tvekan köpa lilla herrgården i Fogelsta. Den finns till försäljning hos Iwers Mäklarbyrå i Katrineholm.

Fogelsta är godset där kvinnliga medborgarskolan höll till under tidigt 1900-tal. Fogelstagruppen, som bestod av fem kvinnor bland andra min husgud Elin Wägner, genomförde kurser i medvetandegörande, skrev politisk filosofi och engagerade sig i globala frågor. Jag skrev min magisteruppsats om världsmedborgarskapstanken hos Fogelstagruppen förresten.

Jag vill flytta! Jag har en och en halv vecka kvar av semestern. Det borde väl hinnas med. Det verkar ju inte direkt vara något renoveringsbehov (snarare sönderrenoverat). Här är några av mäklarens bilder.

(Jag har semester även från bloggen men kommer åter om en liten vecka med sommarens bokreflektioner)

Vilken Astrid Lindgren-figur är du?