Den gångna veckan har varit alldeles för präglad av arbete och trötthet till följd av detsamma. På pendeltåget har jag dock (med vissa möda skall erkännas) tagit mig igenom Kvinnor på ett tåg av den indiska författaren Anita Nair. Den handlar om Akhila och fem kvinnor som hon delar sovkupé med på en tågresa i Indien. Akhila gör en resa i sig själv och ventilierar ett spektra av frågeställningar inom temat kvinnlighet, familjeliv och sexualitet. Boken var bra på sitt sätt. Det var dock ingen bok med ett riktigt sug utan såväl spåket som handlingarna samt karaktärerna var något omständiga. Något som jag tycker finns hos många indiska författare och som förmodligen grundas i min ovana att läsa böcker från Indien och närliggande områden.

Under helgen läser jag irländska Marian Keyes senaste bok Är det någon där? om Anna Walsh. Jag har läst flera bloggar och recensioner där denna pekas ut som den i särklass bästa av Keyes böcker om systrarna Walsh. De andra böckerna om dem är En oväntad semester (Rachel), Vattenmelonen (Claire) och Änglar (Maggie). Privatdeckarsystern Helen är kanske föremål för en framtida roman?

Jag måste dock erkänna att jag inte är något stort Keyesfan. Jag brukar läsa hennes böcker som ett substitut till mitt beroende av TV-serierna Felicity och Gilmore girls. Oaktat diskussioner och chicklit och bra kontra dålig litteratur tycker jag att Keyes böcker har ett underhållningsvärde. Jag läser dem för att få en berättelse, en historia. Språkmässigt tycker jag Keyes är lite pratig och omständig men dock med ett visst driv och en skön lättsamhet.

Är det någon där? är (med cirka 100 sidor kvar) en besvikelse. Det tog Keyes 200 sidor att komma fram till vad som hade hänt med Aidan. 200 sidor som endast byggdes upp av spänningen kring om han levde eller inte och av en medioker skildring av Anna. När svaret blivit sagt försvann spänningen och det rullar mest på. Jag måste ändå erkänna att jag tycker om Anna. Min uppfattning är dock att om man bara ska läsa en Keyesbok (vilket nästan hör till allmänbildningen då hon är en stor författare idag) och man vill läsa en om Walshsystrarna tycker jag man ska välja Vattenmelonen. Den innehåller, förutom en medryckande berättelse, en bra miljöskildring och en stämning som de andra böckerna saknar.

En bokmässa i den egyptiska huvudstaden Kairo har drabbats av censur. Ingen förklaring har givits. Förutom Milan Kunderas "Varats olidliga lätthet"

har böcker som Ibrahim Badis "Kärlek i Sauduarabien" och Hanan Shaykhs "Kvinnor av sand och myrrha" vilken skildrar en lesbisk relation förbjudits. Av någon egentligen ganska uppebar anledning blir jag genast sugen på att läsa dessa författare från Sauduarbien respektive Libanon.

Jag tror inte att någon av böckerna finns på svenska ännu. Jag har inte lyckats hitta dem iallafall. Hanan Shaykh har dock skrivit "Beirut blues" som finns översatt till svenska. Denna handlar om Asmahan som skriver brev till en vän i exil, till älskare och till Billie Holiday för att ge mening åt sitt liv och för att belysa det pågående kriget.

Idag fick också fantastiska Doris Lessing sitt nobelpris. Jag är helt förälskad i den här bilden från Reuters nyhetsbyrå.

Jag är nyfiken på Hassan Loo Sattarvandis bok "Still”. När jag först läste om den fick jag känslan av att det var en upprepning av den vanliga exotifierade bilden av den mångkulturella förorten där folk säljer blommor och äter bakhlava och slår ihjäl varandra på nätterna. Hassan Loo försöker dock lyfta diskussionen från etnicitet till klass och till Svenska dagbladet säger han att han vill skriva om "... den oöverstigliga avgrunden mellan ett vi och ett dom, där 'vi' är förortens arbetslösa och ickeprivilegierade, och 'dom' är medelklassen i Stockholms innerstad – däribland de kulturnissar och journalister för vilka 'förorten är grejen, förorten är maxad'." Boken utspelar sig i Blåkulla i Solna. Ett område jag för övrigt ser varje dag från jobbfönstret. Lite kuriosa är att området förutom att det är blått som namnet antyder även inhyser den svenska rikshäxan Rosie Björkman.

I dagarna har jag läst klart Anders Paulruds "Som vi älskade varandra”. Jag tyckte om den, trots att jag aldrig förstod mig på eller tyckte om karaktärerna i boken. Dock kan man med gott samvete hoppa över de 100 mittersta sidorna som tenderar att bli lite babbliga. Jag gillar det långsamma tempot i boken trots att den löper över en lång tid. Boken handlar om fem vänner som sommar efter sommar har varit i det rosa sommarhuset nu ska träffas år 2006, men livet har förändrats och otänkbara händelser finns i något av rummen. Anders själv har sagt att han ville skriva en generationshistoria om ledsna 50-åringar. Kanske är det vad han har gjort.

Efter att han surfat runt på ett stort antal bokbloggar och läst nästan lika många inlägg om Maria Svelands "Bitterfittan" är det uppenbart dels att boken väcker starka känslor och dels att den delar läsarna i två läger. Det ena lägret är de som som verkar uppenbart provocerade och/eller känner sig påhoppade. Man dikterar att "Jag har minsann femtioelva ungar och är gift sedan tolv år och jag är enormt lycklig". Det andra lägret är de som verkar helt betagna och hyllar den okritiskt till skyarna. Nu är jag kategorisk, jag vet... men detta är min blogg.

För mig innebar "Bitterfittan" en slående beskrivning av en konflikt som jag tror många kvinnliga heterofeminister lever i. Det är konflikten mellan att vara medveten om patriarkatet, förhålla sig kritisk och ifrågasättande till detta och samtidigt leva i en heterosexuell relation och trivas i detta. Det är svårt att inte bli bitterfittig ibland, för att använda Maria Svelands ord. Men, som framgår i den intervju som bifogas pocketutgåvan så är "Bitterfittan en konstruktiv kraft som kan användas till något bra"/.../"Bitterhet hör ihop med att våga se saker som de är". Jag håller helt med. Trots att denna konflikt alltid finns i mig mer eller mindre aktiv så innebär det inte alltid något negativt. Jag skulle inte vilja ta död på den genom att antingen lämna min partner eller sluta vara feminist.

Bitterfittan är underhållande och jag upplevde den som positiv. Jag satt och småskrattade på bussen de tre resdagar som det tog att läsa boken. "Bitterfittan" vinner också på att den fortlöpande återger utdrag ur Erica Jongs "Rädd att flyga". "Rädd att flyga" var en av de första explicit feministiska romanerna (ny genre???) som jag läste.

Om någon mot förmodan inte har läst och skapat sig en uppfattning om "Bitterfittan" så är de hög tid nu. Maria Sveland jobbar också på sin nästa bok som förhoppningsvis kommer snart. Missa inte heller hennes jättefina hemsida där det går att läsa krönikor och lyssna på klittradio.

Jag har tänkt ett tag att jag skulle vilja ha en hemsida där jag kan skriva om böcker jag läser. Om böcker jag vill läsa. Om böcker jag inte vill läsa. Och om annat som jag skulle vilja skriva om. Framförallt gör jag detta för min egen skull. Som ett sätt att komma ihåg vad jag har läst och tänkt. Jag fascineras av en del riktiga internetpersonligheter som har de senaste tio åren av sina liv sammanställda på en webadress.

Dagens litterära upplevelse var förutom att jag halvsovande på pendeltåget försökte uppskatta det poetiska språket i Marguerite Duras "Älskaren" var ett kort biblioteksbesök mellan matvaruaffären och bussen. Besöket resulterade i både helgläsning och lite filmkvällsmaterial: Lotta Lundbergs "Färdas på en blick". Jag har tidigare läst hennes "Låta sig hända" och blev inte särskilt imponerad, men denna tilltalade mig. Jag är alltid svag för moderna skildringar av Östeuropa av någon anledning. Det blev även Anders Paulrus senaste bok "Som vi älskade varandra". Helgens filmkväll kommer bestå av Godards "Vivre sa vie" (nästan för pretentiöst, jag vet) och Soldinis "Agata och stormen".

Om någon har hittat hit: Välkommen!