Genren serier har fått ett uppsving. Vi som förut nöjde oss med Galago och underbara-underbara Åke-Jävel har nu fått ett närmast oändligt spektrum med serier. Det bästa av allt är alla dessa duktiga och insiktfulla unga kvinnor som ritar serier. En ( i sammanhanget gammal) favorit är Sanna Lindströms Queer as Karin och Marjane Satrapis Persepolis.

På lediga stunder under helgen har jag suftat runt bland de mer internetbaserade serierna och jag är helt förstummad. Sara Hansson är ett glimrade exempel, vars serier även finns i ett fanzine som hon gjort tillsammans med duktiga Nanna Johansson. Loka Kanarp gör fina kvinnoportätt i serieform.

(P.s. Jag skrattar inte så ofta tills jag gråter men Åke-Jävel... I say no more... D.s.)

Som kontrast till gårdagens inlägg tänkte jag skriva några rader om veckans pendeltågsbok, Lisa Jewells Ralphs party. Jag har tidigare läst Vince och Joy av Jewell och minns att jag ägnade största delen av läsupplevelsen åt att frustreras över hur löjliga personerna var. Jag känner mig tudelad till hela chicklit-genren. Å ena sidan talar litteratursnobben inom mig och säger att det är skräp, skräp och åter skräp. På andra sidan finns den Therese som faktiskt tycker att det är rätt underhållande. Jag har tidigare bloggat om att chicklit för mig är ett substitut till tv-serier, och jag kvarstår vid den uppfattningen.

Iallafall så handlar Ralphs party om Jem, Ralph och Smith (och en bihistoria om Karl och Shiobel). Jem behöver bostad. Hon flyttar in hos Ralph och Smith. Ralph är konstnärsbohemen som slappar och knarkar i soffan och försummar sitt lovande konstnärsskap. Smith är yuppien från överklassfamiljen med fina kläder och röda pioner. Frågan är självklar; vem ska Jem välja? Storyn är grejad och boken rullar på, och trots det småfåniga i densamma har jag svårt att kliva av tåget vid rätt hållplats. Jag vill helt enkelt veta vad som händer. Jag läser alldeles för fort i nyfikenhet vad som händer, om det händer eller kanske framförallt när det händer.

Såvål Jewell som Marian Keyes som Helen Fielding har någon slags orubblig förmåga att bygga upp den typ av spänning som annars mest är förbihållet deckare (en genre som jag förövrigt har ett lika märkligt förhållande till som chicklit). Det är lätt att klanka ner på romaner av denna typ. Likaså är det lätt att klanka ner på all litteratur som klassas som litteratur för kvinnor. Ralphs party hade inte blivit en försäljningssuccé om inte många finner den underhållande. Läs den som färdlektyr och håll koll på hållplatserna!

"Det finns ett oändligt antal sätt att leva bortom normerna."/.../"Egentligen är det kanske inte samlevnadsformen som gör oss olyckliga, utan de olika sätt vi förtrycker varandra på", skriver Ann-Charlotte Altstadt i Aftonbladet (vars kulturdel för övrigt är grymt underskattad).

Vi är alldeles för pessimitiska! Hur strukturalistisk man än må vara, med all rätta förresten de där superliberala individteorierna ger jag inte mycket för, så finns det faktiskt möjligheter att leva på sitt sätt. Det finns många artiklar som handlar om hur betungande normer och förväntningar kan vara. Blomma skriver ett bra inlägg om hur feminister ställer krav på varandra hur en sann feminist lever sitt liv. Feminsternas största svaghet är inbördes splittring. Att spela ut kvinnor mot kvinnor är en av de starkaste beståndsdelarna i partiarkatet.

Bland flexrapporter, pendeltåg, matlådor och tv-kvällar är det lätt att glömma bort att det faktiskt är vi själva som konstruerar vår egen verklighet. Varje dag måste vi komma ihåg att fundera över vad vi gör och vad det får för konsekvenser. Läs Altstadts artikel i Aftonbladet. Det finns massor utrymme därute. Det är bara att ta det (och dela med dig till andra feminster)!

Kalifens hus av Tahir Shah är en målande och underhållande skildring av författarens första år som nyinflyttad emigrant i Marocko. Shah med familj flyttar till det fallfärdiga men ändock överdådiga Kalifens hus i Casablanca. Med husköpet kommer tre trotjänare i arv från den förre ägaren (huset har dock stått obott ett längre tag och vad tjänarna gjort då förtäljer inte historien). Med huset kommer också små otäcka djinner vilka bor i vrårna och under buskarna och som det gäller att hålla sig väl med.

Boken är inget litterärt mästerverk, men jag tycker mycket om den. Den politiskt korrekta kanske kan hitta invändningar mot vissa orientalisktiska och exotifierande inslag, men det är inget som jag störs av. Snarare anser jag att boken ska förstås som en högst subjektiv skildring av Shahs möte med Marockansk vardag.

Sitter pa internetcafé pa Frankfurter allè i Fredrichhain, Berlin. Vi har blivit "utslangda" fran hotellet och har nu tio timmar att fordriva innan vi det ar dags att aka till flygplatsen. Tio timmar med tunga resvaskor ska tillaggas. Som tur ar finns manga supertrevliga fik har i krokarna. Alteranativ tva ar att aka sparvagn runt, runt, runt. Tja... varfor inte!?

Lasandet har varit ganska lite. Har last "Hanteringen av ododa" och blev grymt besviken, vilket jag verkar bli av det mesta om man laser min blogg den senaste manaden. Ovan namnda bok ar sa konstig att den blir lojlig. Karaktarerna ar ytliga och trakiga. Spraket enkelt och intetsagande. Jag kan inte forsta varfor boken fatt sa mycket uppmarksamhet.

Efter att ha läst klart Där månen ligger ner kan jag dra slutsatsen är Hermann verkar ha en förkärlek till antiklimax. Iallafall uppfattar jag det som antiklimax. Närmast deckarlika avslöjanden framkommer på de sista sidorna i både denna roman och i Prioriataire som jag bloggade om häromdagen.

Nu tar jag semester från Sverige, jobb och bloggande och åker till Berlin. Vi ses om en liten vecka! (Den som kan gissa vilken bok och författare detta uttryck kommer ifrån kommer att belönas med en present!)

Jag läste Prioritaire för många år sedan och fängslades fullständigt av den elva år långa brevväxlingen mellan en ung dansk kvinna och en åldrande fransk konstnär. Hermann publicerade inte fler romaner på många år och så småningom föll boken i glömska, och där har den funnits.

Av en händelse såg jag att Hermann har publicerat ytterligare två romaner; Där månen ligger ner (2004) och Träd sår sig själva (2006). Den förstnämnda är pendeltågslektyr denna vecka och min spontana reaktion är att den uppfyller alla mina förväntningar. Den har fått mig att inse varför jag tänkte på Prioritaire dagligen i säkert en månad efter att jag läst ut boken.

Där månen ligger ner utspelar sig i Damaskus och berättas även denna (Prioritaire hade två berättarjag) utifrån flera personers synviklar parallellt. Jag har inte bestämt mig för ännu om det är lite väl mycket med sex (!) berättarjag (den amerikanska journalisten Samia, sufimusikern Jameel, den syriske affärsmannen al-Nuqta, Samias före detta äkta make och hennes mor och far) eller om det är helt delikat. Ett litet minus för boken är dock att storyn inte alls är lika slående som Prioritaire.

OBS! Ett tips som jag fick avseende Prioritaire, tyvärr efter att jag läst den, är att helt brutalt riva ut de sista fem sidorna. Om det finns något att invända mot i boken så är det slutet. Boken är minst lika bra utan de sista fem sidorna!

BookCrossing.com lanserar en alldeles underbar idé (som jag tror att de inte är ensamma om) som går ut på att en person registerar en bok på hemsidan.  Boken får därefter ett nummer. Personen placerar ut den på lämpligt och valfritt ställe. Den som hittar den läser den, skriver ett meddelande, registrerar och så rullar det på. Det finns även en svensk sida som är kopplad till den internationella söksidan.Har någon provat?