Efter första kapitlet av Maria Ernestams bok Kleopatras kam var jag förälskad. Inte i språket eller karaktärerna, vilka ej inbjuder till djupare diskussioner, men i handlingen. Efter ytterligare några kapitel hade känslostämningen övergått till tristess för att efter några kapitel till åter vara ganska positiv. Kleopatras kam är en väldigt ojämn bok. Den handlar om tre vänner som känner att livet står stilla och vill göra något åt det. (Redan i första kapitlet hugger en av de mesigare huvudpersonerna en sax i sin chefs hand efter att han pratat strunt när hon blev uppsagd.) De skapar tillsammans företaget Kleopatras kam vars idè bygger på att lösa alla problem som de blir ombedda att lösa. Företaget rullar på tills en äldre kvinna ber dem att döda hennes man som misshandlat henne under många år. Uppdraget ger mersmak och profilerar företaget och som väntat har företagsinnehavarna inte själva kontroll över vad som sker eller vem (någon av de själva?) som driver uppdragen framåt.

Jag gillar Klepatras kam för att den inte låter sig styras av någon genre. Det är en fascinerande historia och som vanligt försöker Ernestam belysa olika moraliska dilemman i sina böcker. Detta är dock mindre lyckat och jag tycker heller inte att det finns någon anledning att placera denna typ av böcker i några djupare filosofiska sammanhang. Kleopatras kam ska läsas som underhållning och för berättelsen, inget annat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hoppas du har det bra i Kongo!  

Världens finaste!

I helgen har jag läst Marie Jungstedts debutroman "Den du inte ser". Fascinerande eftersom att jag läst alla de påföljande i okänd ordning. Vad gäller själva kriminalhistorien så spelar det egentligen ingen roll. Det trixiga blir de ganska omfattande...

Göran Greider har två sidor. En i vilken han är en högljudd debattör och en där han är en lugn och ödmjuk trädgårdsvän. Om jag inte missminner mig har jag tidigare skrivit om hans fantastiska landskapsskildringar i "Fucking Sverige". Nu är det som om...