Jag har ännu inte påbörjat Gösta Berglins saga som jag skrev igår att jag skulle göra. På förmiddagens loppisbesök fyndade jag barnlitteratur för en guldtia styck. Det är något speciellt med att köpa lästa exemplar av gamla böcker. Det finns så mycket mer känsla innanför de pärmarna än i en helt nytryckt.

Ett av mina inköp idag är en välbläddrad Pappan och havet av Tove Jansson. Det är den som fångade mina tankar för några timmar på eftermiddagen. Muminböckerna är otäcka på många sätt. Jag förstår Tove Janssons frustration när de mångbottnade trollkaraktärerna reducerades till lyckliga manganallar. Pappan och havet är en ganska skrämmande historia om hur muminpappan vill skydda sin familj och bli fyrvaktare genom att resa till den yttersta ön i finska viken. Ön är helt öde förutom en svårmodig och fåordig fiskare. Väl framme påverkas karaktärerna starkt och det är egentligen bara lilla My som har kvar sin vanliga inställning till livet. Boken går att analysera i all evighet, men idag tänkte jag endast sträcka mig så långt som att bjuda på två av mina favoriter bland den mumiska visdomen.

Mumintrollet tänker kring hur Mårran blev som hon är; driver runt ensam, trycker näsan mot muminhuset och allt hon stannar på mer än en timme är för evigt dött; "Om det är någon man aldrig talar med och talar om så måste ju denna så småningom förintas och inte våga tro på att hon finns."

"Det tänker jag på imorgon, sa mumintrollet åt sig själv. Det får inte rum mer i mitt huvud just nu."

Tove Jansson har för övrigt angivit koordinaterna för ön och i verkligheten finns där ett grund. Ön ligger vidare endast en halv mil från hennes egen ensamma ö Klovharun.

Sent igår eftermiddag åkte jag på förekommen anledning tunnelbana mellan Gärdet och Alby. Vid T-centralen klev det på två killar/pojkar/unga 15 (?)-åriga män och satte sig bredvid mig, där jag satt inklämd läsandes Elizabeth Gilberts Livet, kärleken och meningen med livet. Utan att egentligen mena det lyssnade jag på deras samtal tills vi alla gick av i Alby centrum. De började med att diskutera hur svårt det varit för J.K Rowling att bli publicerad och om hur tuff förlagsbranschen är. Ganska snart var det uppenbart att de här två unga männen hade långtgående författardrömmar. Den ljuse av dem båda slog handen i en David Eddings-bok och sa "Jag har läst så många böcker att jag skulle kunna skriva tusen gånger bättre än honom". Han sa det sådär självsäkert som bara en 15-åring eller en dåre kan göra. Den mörke var tydligt imponerad och sög i sig all livserfarenhet som han upplevde att den ljuse delade med sig av. Innan de båda övergick till att tala om den snygga tjejen i en högre årskurs redogjorde den ljuse för hur man känner igen "riktigt bra och orginell fantasy". Hans teser var som följer:

- Omslaget är vackert, inte gjort med datorer.

- Sidorna är gulnade.

- Man ser det om man bläddrar snabbt.

Kontentan av det hela var iallafall hur roligt det är när någon/några förvånar en positivt, även om jag varken gillar fantasy eller långa resor på röda linjen.

Jag ville bara passa på att ge världens bästa helgtips. Normal förlag ger ut fin-fina böcker och har dessutom litteraturaftnar (hur böjer man afton?). På söndag klockan tre går det bra att bege sig till deras lokaler på Åsögatan för thé- och sconessalong och samtal om den passionerade Selma Lagerlöf.

Apropå Selma Lagerlöf så står Gösta Berlings saga på tur för helgens läsning. Det är en perfekt höstsaga; mytisk, mustig, mysig.

Det verkar finns en uppsjö av vackra, charmiga och orginella viktorianska hus i USA. Tänk om det kunde finnas ett sådant häromkring....

Idag har en japan bjudit på fika på jobbet. Japan verkar vara så roligt. Vi fikade med:

- små färgglada plastburkar innehållande kulört gele utan egentlig smak

- räkostbågar

- miniostkaka

- någon slags fortune cookie-hölje format som björnar med påmålade ansiktsutrryck, fyllt med choklad

Hur mycket roligare är inte detta jämfört med vetelängder!? Det känns som att fika i en Mangatidning. Förresten sa hon (japanen alltså) att hon aldrig har hört talas om "Ett hål i väggen" som enligt svensk media är enormt i Japan.

Lyssna på boktips av bokbloggaren Lisa Jannerling och författaren Mats Standberg! Gå in här, klicka på 30-dagarsarkivet, välj 29 oktober och spola fram tills cirka tio minuter in i tredje timmen.

Jag köpte Kate Jacobs roman "Livets aviga och räta" med förhoppningen om att få lättsam och charmig underhållsroman. Lagom enkel för att klara av bussens (Ja, nu är det slut med pendeltåget) studsningar och inbromsningar.

Boken utspelar sig på garnbutiken Walkman & Daughter. Där samlas ett antal människor och äter kakor, stickar och diskuterar livet. Det låter ganska roligt, men ack så trist det visade sig vara. Jacobs lyckas inte med att återskapa den känsla och stämning som krävs för att en sådan här bok ska bli läsvärd. Inte heller fick jag något egentligt grepp, och än mindre sympatier för någon av karaktärerna.

Det roligaste är egentligen att butiken finns på riktigt. Kanske något för New York-resenären?

... är vad det kostar att misshandla sin fru, med flera vittnen och dokumenterade skador. Papa Dee, som utmålat sig som ett offer för såväl media som rätssvårdande myndigheter, dömdes i dag för ringa misshandel för att ha knuffat in sin fru i en vägg på Mäster Samuelsgatan. En oenig tingsrätt friade honom för de övriga åtalspunkterna. Dock var både domaren och en nämndeman skiljaktiga och ville döma Papa Dee även för den grövre misshandeln som ska ha skett i lägenheten. Andrea har under hela rättegångsförfarandet gjort gällande att hon själv åsamkat sig sina allvarliga huvudskador genom att slå sig själv med ett blockljus.

I motiveringen till ogillandet av den grova misshandeln står i domen att ”Det är inte särskilt troligt att skadan har uppkommit på sätt som Andrea Wahlgren har gjort gällande, men Kennet Lindberg (vittnande läkare) som har stor erfarenhet av att bedöma misshandlade personers skador, har inte uteslutit att Andrea Wahlgren om hon har varit starkt upprörd och använt stor kraft, själv kan ha orsakat skadan... Åtalet för misshandel i fastigheten XX, Stockholm, skall därför ogillas". Det är mycket som inte går att utesluta när man i efterhand analyserar händelseförlopp. Det är också märkligt att man lutar sig så på läkarens slutsats. Att denna verkar värderas högre än vittnenas utsagor där de exempelvis har hört hur Andrea sagt "Nej, slå mig inte". Om man ser dessa delar i paritet till varandra har jag svårt att se varför läkarens ord väger så tungt.

I domen går även att läsa att ”Det går inte att bortse från att Andrea Wahlgren enträget har skuldbelagt sig själv på ett sätt som framstår som verklighetsfrämmande men som är typiskt för många kvinnor som blivit utsatta för våld från en närstående man”.

Papa Dee verkar inte överdrivet angelägen att överklaga domen. Förmodligen av rädsla för att bli dömd för grov misshandel och få betala betydligt mer än 840 kronor.