Barnens bokklubb har gjort ett roligt test där du får siffror på ditt boknörderi! Gör testet vettja!

"Människan kanske inte lurar döden, men Carl-Henning Wijkmark visar att litteraturen kan göra det. Stundande natten är ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och lidande. Den är ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö" uttalade juryn när romanen vann Augustpriset 2007.

Carl-Henning Wijkmarks roman handlar om en man som dör och beskriver det på en fascinerande osentimentalt sätt. Mannen som dör är Hasse, eller egentligen dör även Harry, Börje och Monty, men det är Hasse som är huvudpersonen.

Med risk för att verka som en hemsk människa måste jag erkänna inte jag inte blev särskilt berörd av Stundande natten. Iallafall inte av handlingen. Redan på första sidan var det uppenbart hur boken skulle sluta vilket bidrog till det osentimentala. Snarare förundrades jag av Wijkmarks fantastiska berättarteknik. Hasse talade hela tiden i dåtid vilket medförde att jag uppfattade honom som redan död. Även om jag inte berördes särskilt av själva berättelsen så finns det något vackert över densamma och i hur människorna i boken skildrades. Hur Hasse tittade ut genom fönstret på de köande människorna och sättet på vilket Hasse blev mänsklig och felande.

Det var Library Lovers kampanj jag såg och bloggade om häromdagen. Då uppfattade jag dock inte namnet. Kan man göra annat än att applådera initiativet? Det skulle vara att shoppa en fin skrivbok i deras web shop då...

Kerstin Thorvall - Jonas och kärleken (Barnbok från år 1980... nästan ironiskt med tanke på tidigare inlägg), Marguerite Duras - Blå ögon svart hår, Viveca Sundvall - Roberta Karlsson och kungen, Gösta Oswald - Christinalegender och Folke Mellvig - Kullamannen.

Snart dags för en ny Billy (Billy # 6). Vad bra att det inte är trångt hemma... ännu.

I Lilla du och jävla jag beskriver Jonas sin relation med Thora Wall, eller Johan Wensheim sin relation med Kerstin Thorvall, som han anser den såg ut. (Bortsett från sidan 95 då Johan genom någon slags freudiansk felskrivning kallar huvudpersoner för Jonas). Jag läste någon recension där det stod att det är svårt att förhålla sig till denna genre. Ska den förstås som en självbiografi eller en roman? Som jag ser det är det omöjligt att se den endast som en roman. Wensheims övertydliga parafraser av Thorvalls litteratur och sig själv gör att det knappast heller är meningen.

Jonas/Johan framställs i boken som en ytterst osympatisk person. Han är ytlig och våldsbenägen, tjatig och ointelligent. Det stora problemet i boken, förutom de plumpiga syftningarna till Thorvalls beundrandsvärda författarskap, är att den misslyckas med vad som egentligen är grunden i densamma; nämligen att skildra relationer. Såväl Jonas/Johans relation till Thora/Kerstin saknar djup och Jonas/Johans relation till sina föräldrar är katastrof.

Språkmässigt är boken är skriven med en hackande prosa om än inte helt utan vissa träffsäkra meningsbyggnader. Språkligt är boken absolut inte det sämsta jag läst. Språket är dock mycket ungdomligt och det går heller inte att undgå att fundera på om det direkta i detsamma är ett misslyckat försök att Thorvallifiera berättelsen.

Behållningen av boken var att förstå varför Thorvall blev så upprörd att hon övervägde att stämma Wenshiem. Vissa skribenter har hävdat något i stil med "du får vad du förtjänar" och syftat på Thorvalls Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Dessa angrepp är ett slag i luften. Varje älskare borde känna sig hedrad att få bli omskriven av Thorvall. Det kan man knappast hävda om Lilla du och jävla jag.

Jag hittade den här övningen, eller kanske leken, genom Bokidioten. Såhär blev det när jag gjorde. Jag tog dock inte närmaste bok i min närhet utan blundade och pekade på bokhyllan.

Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 23.
3. Leta upp den femte meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.

En massa elegant geografi skiljer varje vis man från hans närmaste motsvarighet. (Susan Sontag: Jag, etc)

Efter att ha kämpat mig igenom Caipirinha med döden (Jag vet inte vaför jag läste klart den. Jag brukar lägga bort böcker jag inte gillar ganska fort. Jag tror att det var för jag hade läst någon recension om oväntade vändningar och jag väntade på dessa antar jag... ) ska jag nu läsa en bok jag sett fram emot och som numera finns i pocket. Nämligen En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Författaren är född år 1977 i Nigeria men studerar numera afrikansk historia vid Yale. Boken är hennes andra. Den första Purple Hibiscus har inte översatts till svenska.

En halv gul sol berättas utifrån tvillingsystrarna Olannas och Kainenes perspektiv men även utifrån Ugwus, som är tjänstepojke till Olannas man. Boken skildrar både det genom självständigheten hoppfulla tidiga 60-talet samt det sena 60-talet med konflikter mellan stammar och utbrytningen av Biafra.

Jag läste Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa för kanske fyra år sedan. Ända sedan dess har jag tänkt att jag måste läsa mer av henne. Stenbergs författarskap har alla förutsättningar för att jag ska falla pladask: mörka caféer, bohemer, olika sexualiteter i en salig blandning och en underbart språk. Ändå har det inte blivit av att jag läst något mer. När senaste adlibis-beställningen damp ner i brevlådan fanns dock både Erotiska noveller och Alla vilda med. Alla vilda är veckans pendeltågslektyr och har än så länge levt upp till mina förväntingar. Alla vilda (2004) är femte delen av Stenbergs fem självbiografiska böcker och Kärlek i Europa (1981) är den första. Kanske läser jag i lite fel ordning, eftersom jag avser att läsa även de resternade tre, men jag har inte besvärats av det.