"Människan kanske inte lurar döden, men Carl-Henning Wijkmark visar att litteraturen kan göra det. Stundande natten är ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och lidande. Den är ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö" uttalade juryn när romanen vann Augustpriset 2007.

Carl-Henning Wijkmarks roman handlar om en man som dör och beskriver det på en fascinerande osentimentalt sätt. Mannen som dör är Hasse, eller egentligen dör även Harry, Börje och Monty, men det är Hasse som är huvudpersonen.

Med risk för att verka som en hemsk människa måste jag erkänna inte jag inte blev särskilt berörd av Stundande natten. Iallafall inte av handlingen. Redan på första sidan var det uppenbart hur boken skulle sluta vilket bidrog till det osentimentala. Snarare förundrades jag av Wijkmarks fantastiska berättarteknik. Hasse talade hela tiden i dåtid vilket medförde att jag uppfattade honom som redan död. Även om jag inte berördes särskilt av själva berättelsen så finns det något vackert över densamma och i hur människorna i boken skildrades. Hur Hasse tittade ut genom fönstret på de köande människorna och sättet på vilket Hasse blev mänsklig och felande.

Det var Library Lovers kampanj jag såg och bloggade om häromdagen. Då uppfattade jag dock inte namnet. Kan man göra annat än att applådera initiativet? Det skulle vara att shoppa en fin skrivbok i deras web shop då...

Om jag hade 250 amerikanska dollar att spendera på vad jag ville eller om någon vill köpa en present till mig så skulle det mest perfekta vara ett foto av Zena Holloway. Titta och dröm er bort i en blandning mellan Aqua world och Narnia. Underbart!

Varje år köper människor i Sverige tusentals katter som sedan dumpas på återvinningsstationer, lämnas kvar i sommarstugan eller släpps ut i skogen. Man räknar med att det finns flerahundra tusen hemlösa katter i Sverige. Katthemmen tar emot cirka 7000 varje år. Det är en enorm diskrepans därimellan. Huskatter är inte vildkatter. De klarar sig inte själva. De kommer dö av svält, köld eller på andra plågsamma sätt.

En katt kostar ofta ingenting. Många blir glada över att någon hämtar deras kattungar som de får alldeles för många av eftersom de inte kasterar/steriliserar sina katter. Det finns ett alldeles utmärkt förslag som i kort går ut på att ägande av katter ska jämställas med ägande av hundar.

Frågan om djurens rättigheter är något som den nuvarande regeringen uppenbarligen tycker är ointressant. Detta manifesteras kanske tydligast genom nedläggningen av Djurskyddsmyndigheten. I övrigt verkar de flesta partier idag vara ovilliga att se djurens rätt till liv som en rättighet och verkar inte heller vilja kännas vid fakta från FN där köttindustrin är den enskilt största orsaken bakom växthuseffekten.

Nu gled jag egentligen bort från det jag avsåg att argumentera för i detta inlägg. Nämligen; köp ingen katt om du inte är beredd att ta ett fullgott ekonomiskt och socialt ansvar för den under 20 år framåt och köp din katt från ett av alla de katthem som finns runt om i Sverige. De gör ett fantastiskt jobb!

Här finns flera hundra katter som väntar på ett hem.

Bilderna är lånade från Södertälje katthem som även är vår Lisas räddare.

Jag och Lisa har legat i soffan och läst Folke Mellvigs Kullamannen under någon timma idag. Boken är skriven efter manuset till tv-serien Kullamannen (1967) som för övrigt samme Mellvig skrivit manus till. Detta omständighet var förvisso okänd för mig när jag började läsa. Boken handlar om några ungdomar som är runt 13 år gamla. De är kusiner och bor tillsammans på Himmelstorp några sommardagar när föräldrarna är utomlands. En mystisk blå och vit ring som tappas på vägen utanför deras hus drar in ungdomarna i en historia där Dr. Miller ska rädda världsfreden och där konstiga människor smyger runt på ängarna och skogarna kring kojan.

Kontentan av det hela är att om man vill läsa en lättläst spänningshistoria kan man precis lika gärna läsa Kullamannen som vilken som helst av Agata Christies eller Maria Langs böcker. Den är rolig och spännande och jag associerar osökt till en av mina absoluta favoritböcker, Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Dock rekommenderar jag tv-serien framför boken.

För oss boknördar finns även kuriosa på Wikipedia: Boken är skriven efter manuskriptet men den skiljer sig från tv-serien på några punkter: Föräldrarna far till Paris (inte Italien), vaggvisorna som Marianne sjunger för Tommy saknas (kanske för att de inte skrevs av Folke Mellvig?), koden lyder "När turisterna blandar sig med sexhundra grisar" (inte 200), Peter äter inte upp köttbullarna, och ponnyhästarna som Jenny tecknar av saknas, m m.

Och mamman... här kommer Lisa!

Kerstin Thorvall - Jonas och kärleken (Barnbok från år 1980... nästan ironiskt med tanke på tidigare inlägg), Marguerite Duras - Blå ögon svart hår, Viveca Sundvall - Roberta Karlsson och kungen, Gösta Oswald - Christinalegender och Folke Mellvig - Kullamannen.

Snart dags för en ny Billy (Billy # 6). Vad bra att det inte är trångt hemma... ännu.

I Lilla du och jävla jag beskriver Jonas sin relation med Thora Wall, eller Johan Wensheim sin relation med Kerstin Thorvall, som han anser den såg ut. (Bortsett från sidan 95 då Johan genom någon slags freudiansk felskrivning kallar huvudpersoner för Jonas). Jag läste någon recension där det stod att det är svårt att förhålla sig till denna genre. Ska den förstås som en självbiografi eller en roman? Som jag ser det är det omöjligt att se den endast som en roman. Wensheims övertydliga parafraser av Thorvalls litteratur och sig själv gör att det knappast heller är meningen.

Jonas/Johan framställs i boken som en ytterst osympatisk person. Han är ytlig och våldsbenägen, tjatig och ointelligent. Det stora problemet i boken, förutom de plumpiga syftningarna till Thorvalls beundrandsvärda författarskap, är att den misslyckas med vad som egentligen är grunden i densamma; nämligen att skildra relationer. Såväl Jonas/Johans relation till Thora/Kerstin saknar djup och Jonas/Johans relation till sina föräldrar är katastrof.

Språkmässigt är boken är skriven med en hackande prosa om än inte helt utan vissa träffsäkra meningsbyggnader. Språkligt är boken absolut inte det sämsta jag läst. Språket är dock mycket ungdomligt och det går heller inte att undgå att fundera på om det direkta i detsamma är ett misslyckat försök att Thorvallifiera berättelsen.

Behållningen av boken var att förstå varför Thorvall blev så upprörd att hon övervägde att stämma Wenshiem. Vissa skribenter har hävdat något i stil med "du får vad du förtjänar" och syftat på Thorvalls Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Dessa angrepp är ett slag i luften. Varje älskare borde känna sig hedrad att få bli omskriven av Thorvall. Det kan man knappast hävda om Lilla du och jävla jag.

När jag och världens bästa syster var små tyckte vi Ika var såååå konstig, men likväl såg vi det; berättelserna om Ika och skelettet Åke. Ika pratade med konstig röst och dansade runt med Åke. Nu tycker jag Ika är såååå underbar. Vad säger det om mig?