Jag och Lisa har legat i soffan och läst Folke Mellvigs Kullamannen under någon timma idag. Boken är skriven efter manuset till tv-serien Kullamannen (1967) som för övrigt samme Mellvig skrivit manus till. Detta omständighet var förvisso okänd för mig när jag började läsa. Boken handlar om några ungdomar som är runt 13 år gamla. De är kusiner och bor tillsammans på Himmelstorp några sommardagar när föräldrarna är utomlands. En mystisk blå och vit ring som tappas på vägen utanför deras hus drar in ungdomarna i en historia där Dr. Miller ska rädda världsfreden och där konstiga människor smyger runt på ängarna och skogarna kring kojan.

Kontentan av det hela är att om man vill läsa en lättläst spänningshistoria kan man precis lika gärna läsa Kullamannen som vilken som helst av Agata Christies eller Maria Langs böcker. Den är rolig och spännande och jag associerar osökt till en av mina absoluta favoritböcker, Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Dock rekommenderar jag tv-serien framför boken.

För oss boknördar finns även kuriosa på Wikipedia: Boken är skriven efter manuskriptet men den skiljer sig från tv-serien på några punkter: Föräldrarna far till Paris (inte Italien), vaggvisorna som Marianne sjunger för Tommy saknas (kanske för att de inte skrevs av Folke Mellvig?), koden lyder "När turisterna blandar sig med sexhundra grisar" (inte 200), Peter äter inte upp köttbullarna, och ponnyhästarna som Jenny tecknar av saknas, m m.

Och mamman... här kommer Lisa!

Kerstin Thorvall - Jonas och kärleken (Barnbok från år 1980... nästan ironiskt med tanke på tidigare inlägg), Marguerite Duras - Blå ögon svart hår, Viveca Sundvall - Roberta Karlsson och kungen, Gösta Oswald - Christinalegender och Folke Mellvig - Kullamannen.

Snart dags för en ny Billy (Billy # 6). Vad bra att det inte är trångt hemma... ännu.

I Lilla du och jävla jag beskriver Jonas sin relation med Thora Wall, eller Johan Wensheim sin relation med Kerstin Thorvall, som han anser den såg ut. (Bortsett från sidan 95 då Johan genom någon slags freudiansk felskrivning kallar huvudpersoner för Jonas). Jag läste någon recension där det stod att det är svårt att förhålla sig till denna genre. Ska den förstås som en självbiografi eller en roman? Som jag ser det är det omöjligt att se den endast som en roman. Wensheims övertydliga parafraser av Thorvalls litteratur och sig själv gör att det knappast heller är meningen.

Jonas/Johan framställs i boken som en ytterst osympatisk person. Han är ytlig och våldsbenägen, tjatig och ointelligent. Det stora problemet i boken, förutom de plumpiga syftningarna till Thorvalls beundrandsvärda författarskap, är att den misslyckas med vad som egentligen är grunden i densamma; nämligen att skildra relationer. Såväl Jonas/Johans relation till Thora/Kerstin saknar djup och Jonas/Johans relation till sina föräldrar är katastrof.

Språkmässigt är boken är skriven med en hackande prosa om än inte helt utan vissa träffsäkra meningsbyggnader. Språkligt är boken absolut inte det sämsta jag läst. Språket är dock mycket ungdomligt och det går heller inte att undgå att fundera på om det direkta i detsamma är ett misslyckat försök att Thorvallifiera berättelsen.

Behållningen av boken var att förstå varför Thorvall blev så upprörd att hon övervägde att stämma Wenshiem. Vissa skribenter har hävdat något i stil med "du får vad du förtjänar" och syftat på Thorvalls Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Dessa angrepp är ett slag i luften. Varje älskare borde känna sig hedrad att få bli omskriven av Thorvall. Det kan man knappast hävda om Lilla du och jävla jag.