Jag och Lisa har legat i soffan och läst Folke Mellvigs Kullamannen under någon timma idag. Boken är skriven efter manuset till tv-serien Kullamannen (1967) som för övrigt samme Mellvig skrivit manus till. Detta omständighet var förvisso okänd för mig när jag började läsa. Boken handlar om några ungdomar som är runt 13 år gamla. De är kusiner och bor tillsammans på Himmelstorp några sommardagar när föräldrarna är utomlands. En mystisk blå och vit ring som tappas på vägen utanför deras hus drar in ungdomarna i en historia där Dr. Miller ska rädda världsfreden och där konstiga människor smyger runt på ängarna och skogarna kring kojan.

Kontentan av det hela är att om man vill läsa en lättläst spänningshistoria kan man precis lika gärna läsa Kullamannen som vilken som helst av Agata Christies eller Maria Langs böcker. Den är rolig och spännande och jag associerar osökt till en av mina absoluta favoritböcker, Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Dock rekommenderar jag tv-serien framför boken.

För oss boknördar finns även kuriosa på Wikipedia: Boken är skriven efter manuskriptet men den skiljer sig från tv-serien på några punkter: Föräldrarna far till Paris (inte Italien), vaggvisorna som Marianne sjunger för Tommy saknas (kanske för att de inte skrevs av Folke Mellvig?), koden lyder "När turisterna blandar sig med sexhundra grisar" (inte 200), Peter äter inte upp köttbullarna, och ponnyhästarna som Jenny tecknar av saknas, m m.

Och mamman... här kommer Lisa!

 

Mamma

24 mars 2008 19:08

Måste ju vara rättvist även här...

Kullamannen kommer jag ihåg från min uppväxt (?)den var ruggigt spännande och otäck minns jag. Fanns även en serie som hette Kråkguldet - vet inte om den ens finns som bok - men den vill jag också minnas som nervpirrande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hoppas du har det bra i Kongo!  

Världens finaste!

I helgen har jag läst Marie Jungstedts debutroman "Den du inte ser". Fascinerande eftersom att jag läst alla de påföljande i okänd ordning. Vad gäller själva kriminalhistorien så spelar det egentligen ingen roll. Det trixiga blir de ganska omfattande...

Göran Greider har två sidor. En i vilken han är en högljudd debattör och en där han är en lugn och ödmjuk trädgårdsvän. Om jag inte missminner mig har jag tidigare skrivit om hans fantastiska landskapsskildringar i "Fucking Sverige". Nu är det som om...