"Människan kanske inte lurar döden, men Carl-Henning Wijkmark visar att litteraturen kan göra det. Stundande natten är ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och lidande. Den är ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö" uttalade juryn när romanen vann Augustpriset 2007.

Carl-Henning Wijkmarks roman handlar om en man som dör och beskriver det på en fascinerande osentimentalt sätt. Mannen som dör är Hasse, eller egentligen dör även Harry, Börje och Monty, men det är Hasse som är huvudpersonen.

Med risk för att verka som en hemsk människa måste jag erkänna inte jag inte blev särskilt berörd av Stundande natten. Iallafall inte av handlingen. Redan på första sidan var det uppenbart hur boken skulle sluta vilket bidrog till det osentimentala. Snarare förundrades jag av Wijkmarks fantastiska berättarteknik. Hasse talade hela tiden i dåtid vilket medförde att jag uppfattade honom som redan död. Även om jag inte berördes särskilt av själva berättelsen så finns det något vackert över densamma och i hur människorna i boken skildrades. Hur Hasse tittade ut genom fönstret på de köande människorna och sättet på vilket Hasse blev mänsklig och felande.