"Det finns ett oändligt antal sätt att leva bortom normerna."/.../"Egentligen är det kanske inte samlevnadsformen som gör oss olyckliga, utan de olika sätt vi förtrycker varandra på", skriver Ann-Charlotte Altstadt i Aftonbladet (vars kulturdel för övrigt är grymt underskattad).

Vi är alldeles för pessimitiska! Hur strukturalistisk man än må vara, med all rätta förresten de där superliberala individteorierna ger jag inte mycket för, så finns det faktiskt möjligheter att leva på sitt sätt. Det finns många artiklar som handlar om hur betungande normer och förväntningar kan vara. Blomma skriver ett bra inlägg om hur feminister ställer krav på varandra hur en sann feminist lever sitt liv. Feminsternas största svaghet är inbördes splittring. Att spela ut kvinnor mot kvinnor är en av de starkaste beståndsdelarna i partiarkatet.

Bland flexrapporter, pendeltåg, matlådor och tv-kvällar är det lätt att glömma bort att det faktiskt är vi själva som konstruerar vår egen verklighet. Varje dag måste vi komma ihåg att fundera över vad vi gör och vad det får för konsekvenser. Läs Altstadts artikel i Aftonbladet. Det finns massor utrymme därute. Det är bara att ta det (och dela med dig till andra feminster)!

Jag brukar alltid, sådär lite lagom sent, upptäcka de teman som avhandlats under veckan bokbloggvärlden på söndagskvällen. Detta beror helt enkelt på att det endast är då som jag tar mig tid att läsa alla underbara inlägg bland mina favoritbokbloggare. Ett genomgående tema denna vecka har handlat kring huruvida man kan bedöma/veta något om människor utifrån deras bokhyllor. I veckans diskussioner har röster hörts som låtit säga både att bokhyllan är ett skäl att genast avsluta en relation och att  den alltid går att förbättra.

Min gamla rumskamrat M (som förövrigt granskade nufunna bekantskapers bokyllor indiskret i timmar) sa att hon inte kunde förhålla sig till människor som inte har en enda bok hemma. Det är sant! Likaså människor som bara har kurslitteratur. Hur kul är det att försöka inleda ett litterärt samtal om "Macroeconomics" eller "Styrelseskick och politk"? Eller med någon som har alla klassiker men som ändå inte har något att säga för de är bara prydnadsföremål? Isåfall är det bättre att ha få men lästa pocketböcker från topplistan och stå för det!

För bokälskaren representerar bokhyllan mycket mer än hos den som inte är lika förälskad i sina böcker. Det är oftast ganska lätt att se en människas relation till sin bokhylla. För en person som pluggar ekonomi för att jobba på bank och placera aktier och fullständigt struntar i filosofiska dilemman i aktiesparande eller att läsa om desamma är nog bokhyllan endast ett kvitto på att universitetet är avklarat. En sådan bokhylla är förvisso direkt frånstötande (vilket förmodligen även ägaren är) men egentligen säger den kanske mer om dig själv än om den stackars ekonomen.

Men ok, om jag ska vara helt ärlig så är jag en sådan som direkt spanar in bokhyllan vart jag än kommer. Bokhyllan är mitt badrumsskåp. Och, bokyllan skulle kunna få mig att vända och gå, eller iallafall aldrig komma tillbaka.

Läs mer hos:

New York Times

Telegraph

Bokhora

I de flesta sammanhang kan vem som helst när som helst, helt oemotsagd, säga att orginalet allt är bra mycket bättre än kopian eller uppföljaren. Det är nästan fult eller iallafall obildat och osofistikerat att inte säga att orgialet är bäst. Min uppfattning är att det är denna uppfattning som är osofistikerad och framförallt onyanserad.

Jag  erkänner, jag har aldrig förstått storheten med Beatles. Däremot är Nina Simones version av Hey jude obetalbar och jag anser det vara moraliskt förkastligt att lägga äran på Lennon och killarna. Likaså är Carpenters ett ganska tråkigt om än finstämt band, men Sonic Youths version av Superstar är hur bra som helst. Jag skulle kunna göra listan oändlig och även tillämpa samma diskussion inom film.

Inom litteraturen kanske man sällan pratar om covers (något man visserligen lätt skulle kunna göra när samma berättelser och teman återkommer igen och igen och framförallt när författare "lånar" eller "inspireras" av varandras språk och historier). Istället pratar man snarare om uppföljare, serier, trilogier och så vidare. Jag är nog beredd att i sann dogmatisk anda förespråka ovan nämnda argumentation även här. Egentligen menar jag inte att uppföljare alltid är bättre utan jag vill bara påvisa det felaktiga i den trista finkulturinställningen som jag skrev om inlednigsvis. När jag får tid och lust ska jag skriva mer om detta avseende litteratur.

Ruud van Empels bilder är som att bläddra i sagoböcker och känna att ord är överflödiga.

Kalifens hus av Tahir Shah är en målande och underhållande skildring av författarens första år som nyinflyttad emigrant i Marocko. Shah med familj flyttar till det fallfärdiga men ändock överdådiga Kalifens hus i Casablanca. Med husköpet kommer tre trotjänare i arv från den förre ägaren (huset har dock stått obott ett längre tag och vad tjänarna gjort då förtäljer inte historien). Med huset kommer också små otäcka djinner vilka bor i vrårna och under buskarna och som det gäller att hålla sig väl med.

Boken är inget litterärt mästerverk, men jag tycker mycket om den. Den politiskt korrekta kanske kan hitta invändningar mot vissa orientalisktiska och exotifierande inslag, men det är inget som jag störs av. Snarare anser jag att boken ska förstås som en högst subjektiv skildring av Shahs möte med Marockansk vardag.

Genom Norrköpingskonstnären Mia Mäkiläs hemsida upptäckte jag fotografen Jeff Bark. Helt fantastiska bilder! Människor i någon slags vardag, detaljrikedom och humor. Idag när jag planlöst surfade runt på hans sida kom jag att tänka på en annan favoritfotograf, Jan Saudek. Saudeks bilder kanske är svåra att härröra till vardag. De handlar snarare om kontrasterna mellan absurdhet, vacker, ful och kitsch. Iallafall, Saudek har öppnat en internetshop! Ojojojoj! Jag som har letat efter hans bilder i flera år och på allvar försökt förstora bilderna från mina fotoböcker (dock med varierande resultat...). Nu återstår bara frågan; vilken bild ska pryda min vägg?

Sitter pa internetcafé pa Frankfurter allè i Fredrichhain, Berlin. Vi har blivit "utslangda" fran hotellet och har nu tio timmar att fordriva innan vi det ar dags att aka till flygplatsen. Tio timmar med tunga resvaskor ska tillaggas. Som tur ar finns manga supertrevliga fik har i krokarna. Alteranativ tva ar att aka sparvagn runt, runt, runt. Tja... varfor inte!?

Lasandet har varit ganska lite. Har last "Hanteringen av ododa" och blev grymt besviken, vilket jag verkar bli av det mesta om man laser min blogg den senaste manaden. Ovan namnda bok ar sa konstig att den blir lojlig. Karaktarerna ar ytliga och trakiga. Spraket enkelt och intetsagande. Jag kan inte forsta varfor boken fatt sa mycket uppmarksamhet.

Efter att ha läst klart Där månen ligger ner kan jag dra slutsatsen är Hermann verkar ha en förkärlek till antiklimax. Iallafall uppfattar jag det som antiklimax. Närmast deckarlika avslöjanden framkommer på de sista sidorna i både denna roman och i Prioriataire som jag bloggade om häromdagen.

Nu tar jag semester från Sverige, jobb och bloggande och åker till Berlin. Vi ses om en liten vecka! (Den som kan gissa vilken bok och författare detta uttryck kommer ifrån kommer att belönas med en present!)