I de flesta sammanhang kan vem som helst när som helst, helt oemotsagd, säga att orginalet allt är bra mycket bättre än kopian eller uppföljaren. Det är nästan fult eller iallafall obildat och osofistikerat att inte säga att orgialet är bäst. Min uppfattning är att det är denna uppfattning som är osofistikerad och framförallt onyanserad.

Jag  erkänner, jag har aldrig förstått storheten med Beatles. Däremot är Nina Simones version av Hey jude obetalbar och jag anser det vara moraliskt förkastligt att lägga äran på Lennon och killarna. Likaså är Carpenters ett ganska tråkigt om än finstämt band, men Sonic Youths version av Superstar är hur bra som helst. Jag skulle kunna göra listan oändlig och även tillämpa samma diskussion inom film.

Inom litteraturen kanske man sällan pratar om covers (något man visserligen lätt skulle kunna göra när samma berättelser och teman återkommer igen och igen och framförallt när författare "lånar" eller "inspireras" av varandras språk och historier). Istället pratar man snarare om uppföljare, serier, trilogier och så vidare. Jag är nog beredd att i sann dogmatisk anda förespråka ovan nämnda argumentation även här. Egentligen menar jag inte att uppföljare alltid är bättre utan jag vill bara påvisa det felaktiga i den trista finkulturinställningen som jag skrev om inlednigsvis. När jag får tid och lust ska jag skriva mer om detta avseende litteratur.

 

mats

13 april 2008 12:18

jag skulle nog hålla med om att orginalet oftast är bäst när det kommer till kultur. men det finns undantag tex. the clash cover på i fought the law och jimmy hendrix inspelning av dylan-låten all along the watchtower. i dessa 2 fall är covern klart bättre än orginalen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hoppas du har det bra i Kongo!  

Världens finaste!

I helgen har jag läst Marie Jungstedts debutroman "Den du inte ser". Fascinerande eftersom att jag läst alla de påföljande i okänd ordning. Vad gäller själva kriminalhistorien så spelar det egentligen ingen roll. Det trixiga blir de ganska omfattande...

Göran Greider har två sidor. En i vilken han är en högljudd debattör och en där han är en lugn och ödmjuk trädgårdsvän. Om jag inte missminner mig har jag tidigare skrivit om hans fantastiska landskapsskildringar i "Fucking Sverige". Nu är det som om...