Temat i måndagens bokfemma är serier. Jag såg flera utrop på Malins sida att detta tema är lättare än förra veckans (Filmatiseringar). Jag har haft jättesvårt att sammanställa fem serier som jag gillar av en eller annan anledning. Dock instämmer jag i synpunkterna om att det är lätt att det endast blir barn- och ungdomsböcker på listan. Här är mina fem serier iallafall:

Cora Sandel - Alberteserien. Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte är tre, förmodat, själbiografiska romaner som beskriver Albertes uppväxt och liv i Norge och Paris. Cora Sandel som levde mellan 1880 och 1974 är för övrigt psudonym för Sara Fabricius.

Viveka Sundvall (numera Lärn) - Böckerna om Mimmi. En åttiotalsklassiker som vi har läst många gånger hemma där vi även sett den fantastiska SVT-produktionen av desamma. Mimmi är bäst!

Marjane Satrapi - Persepolisböckerna. Irans historia efter den islamistiska revolutionen 1979 skildras genom en serieflickas ögon. Läsaren får även följa Marjane (som är flickan) i sitt liv i exil samt återvändandet.

Paul Auster - New Yorktrilogin. Stad av glas, Våldnader och Det låsta rummet är moderna klassiker, med all rätt. Trilogin är inte helt lätt att förstå sig på. Iallfall inte om man vill se det som just en trilogi. Det går egentligen lika bra att läsa böckerna var för sig. Om man läser dem alla finner dock den observanta diverse syftningar, återkommande namn och korsreferenser mellan böckerna. Det finns också syftningar till andra författare som Edgar Allan Poes karaktär William Wilson. Anderas Brunner på Sydsvenskan har skrivit en bra recention. Mycket bättre än vad jag tänker ta mig tid att göra. Läs den!

Doris Lessing - Våldets barn. En pentalogi, vilket det så fint heter, som av vissa kallas  för en dyster undergångsvision. Det är en fascinerande historia och förmodligen ett av de stora bidragen till Nobelpriset.

Januari

Lotta Lundberg - Färdas på en blick

Maria Sveland - Bitterfittan

Unni Lindell - Orkestergraven

Margurite Duras - Älskaren

Marie Hermansson - Mannen under trappan

Anders Paulrud - Som vi älskade varandra

Viveka Sundvall - Boken om Mimmi

Eva Lejonsommar - Återresa

Februari

Marian Keyes - Är det någon där?

Anita Nair- Kvinnor på ett tåg

Kerstin Thorvall - Jag är en grön parkbänk i Paris

Birgitta Stenberg - Alla vilda

Doris Lessing - Den femte sanningen

Monica Fagerholm - Den amerikanska flickan

Bodil Malmsten - Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Unni Wikan - En fråga om heder

Kenneth Johansson (red.) - Hedersmord: Tusen år av hederskulturer

Mars

Maria Ernestam - Caipirinha med döden

Karin Alftegen - Skugga

Peter Kihlgård - Kicki och Lasse

Johan Wensheim - Lilla du och jävla jag

Folke Mellvig - Kullamannen

Carl-Henning Wijkmark - Stundande natten

Antoinette Baker - Millan i magiska bergen

Iselin C. Hermann - Där månen ligger ner

Nicole Krauss - Kärlekens historia

April

John Ajvide Lindqvist - Hanteringen av odöda

Tahir Shah - Kalifens hus

Lisa Jewell - Ralphs party

Sisela Lindblom - Jägarinnan

Emma Hamberg - Linas kvällsbok 1

Emma Hamberg - Linas kvällsbok 2

Tove Jansson - Lyssnerskan

Maj

Philip Pullman - Den tatuerade fjärilen

Lena Andersson - Var det så bra?

Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken

Åsa Moberg - Simone och jag

Jeffrey Eugenides - Dödens jungfrur

Erica Jong - Rädd att flyga

Mian Lodalen - Kärlek: samlade krönikor

Juni

Hanna Wallsten - Vi skulle älska om vi bara kunde

Lisa Jewell - Våga flyga

Marie Hermansson - Svampkungens son

Lo Kauppi - Bergsprängardottern som exploderade

Claes Hylinger - Ett långt farväl

Juli

Marie Hermansson - Hembiträdet

Marie Jungstedt - Den inre kretsen

Haruki Murakami - Kafka på standen

Marisha Pessel - Fördjupade studier i katastroffysik

Martina Lowden - Allt

Gun-Britt Sundström - Maken

Augusti

Maria Ernestam - Kleopatras kam

Joanna Rubin Dranger - Fröken Livrädd & Kärleken

Joanna Rubin Dranger - Fröken Märkvärdig och Karriären

Sara Kadefors - Fågelbovägen 32

Margaretha Strömstedt - Natten innan de hängde Ruth Ellis

Monika Björk - Audreyflickorna

September

Leila Aboulela - Minaret

Claire Castillon - Insekt

Under helgen läser jag irländska Marian Keyes senaste bok Är det någon där? om Anna Walsh. Jag har läst flera bloggar och recensioner där denna pekas ut som den i särklass bästa av Keyes böcker om systrarna Walsh. De andra böckerna om dem är En oväntad semester (Rachel), Vattenmelonen (Claire) och Änglar (Maggie). Privatdeckarsystern Helen är kanske föremål för en framtida roman?

Jag måste dock erkänna att jag inte är något stort Keyesfan. Jag brukar läsa hennes böcker som ett substitut till mitt beroende av TV-serierna Felicity och Gilmore girls. Oaktat diskussioner och chicklit och bra kontra dålig litteratur tycker jag att Keyes böcker har ett underhållningsvärde. Jag läser dem för att få en berättelse, en historia. Språkmässigt tycker jag Keyes är lite pratig och omständig men dock med ett visst driv och en skön lättsamhet.

Är det någon där? är (med cirka 100 sidor kvar) en besvikelse. Det tog Keyes 200 sidor att komma fram till vad som hade hänt med Aidan. 200 sidor som endast byggdes upp av spänningen kring om han levde eller inte och av en medioker skildring av Anna. När svaret blivit sagt försvann spänningen och det rullar mest på. Jag måste ändå erkänna att jag tycker om Anna. Min uppfattning är dock att om man bara ska läsa en Keyesbok (vilket nästan hör till allmänbildningen då hon är en stor författare idag) och man vill läsa en om Walshsystrarna tycker jag man ska välja Vattenmelonen. Den innehåller, förutom en medryckande berättelse, en bra miljöskildring och en stämning som de andra böckerna saknar.

Nina Simone är min all time favorite just nu. Hon är helt fantastisk. Alldeles sådär lagom divig och med röst och utstrålning som Ella och Bille, vilka inte många ens kommer i närheten av.

Om man vill läsa om Nina Simone finns det tyvärr inte mycket på svenska. På engelska finns dock både självbiografierna "Break down and let it all out"  och "I put a spell on you" samt ett antal biografier; "Black is the colour", "Don't let me be misunderstood" och "Feeling good" för att bara nämna några.

Nina Simones musik spelas i en av mina favoritfilmer; "Before sunrise" (1995) med Ethan Hawke och Julie Delpy. Uppföjaren "Before sunset" kom nio år senare och också den är bra även om den inte riktigt kan mäta sig med "Before sunrise". Egentligen lyfts hela den sista filmen genom slutscenen där Julie Delphy struttar runt i sin lagom stökiga lägenhet till "Just in time" och säger "Baby, you're gonna miss that plane". Om någon mer gillar babbliga filmer som inte handlar om så mycket kan "Två dagar i Paris" där Julie Delphy både agerar och regisserar varmt rekommenderas.

En bokmässa i den egyptiska huvudstaden Kairo har drabbats av censur. Ingen förklaring har givits. Förutom Milan Kunderas "Varats olidliga lätthet"

har böcker som Ibrahim Badis "Kärlek i Sauduarabien" och Hanan Shaykhs "Kvinnor av sand och myrrha" vilken skildrar en lesbisk relation förbjudits. Av någon egentligen ganska uppebar anledning blir jag genast sugen på att läsa dessa författare från Sauduarbien respektive Libanon.

Jag tror inte att någon av böckerna finns på svenska ännu. Jag har inte lyckats hitta dem iallafall. Hanan Shaykh har dock skrivit "Beirut blues" som finns översatt till svenska. Denna handlar om Asmahan som skriver brev till en vän i exil, till älskare och till Billie Holiday för att ge mening åt sitt liv och för att belysa det pågående kriget.

Idag fick också fantastiska Doris Lessing sitt nobelpris. Jag är helt förälskad i den här bilden från Reuters nyhetsbyrå.

Jag är nyfiken på Hassan Loo Sattarvandis bok "Still”. När jag först läste om den fick jag känslan av att det var en upprepning av den vanliga exotifierade bilden av den mångkulturella förorten där folk säljer blommor och äter bakhlava och slår ihjäl varandra på nätterna. Hassan Loo försöker dock lyfta diskussionen från etnicitet till klass och till Svenska dagbladet säger han att han vill skriva om "... den oöverstigliga avgrunden mellan ett vi och ett dom, där 'vi' är förortens arbetslösa och ickeprivilegierade, och 'dom' är medelklassen i Stockholms innerstad – däribland de kulturnissar och journalister för vilka 'förorten är grejen, förorten är maxad'." Boken utspelar sig i Blåkulla i Solna. Ett område jag för övrigt ser varje dag från jobbfönstret. Lite kuriosa är att området förutom att det är blått som namnet antyder även inhyser den svenska rikshäxan Rosie Björkman.

I dagarna har jag läst klart Anders Paulruds "Som vi älskade varandra”. Jag tyckte om den, trots att jag aldrig förstod mig på eller tyckte om karaktärerna i boken. Dock kan man med gott samvete hoppa över de 100 mittersta sidorna som tenderar att bli lite babbliga. Jag gillar det långsamma tempot i boken trots att den löper över en lång tid. Boken handlar om fem vänner som sommar efter sommar har varit i det rosa sommarhuset nu ska träffas år 2006, men livet har förändrats och otänkbara händelser finns i något av rummen. Anders själv har sagt att han ville skriva en generationshistoria om ledsna 50-åringar. Kanske är det vad han har gjort.

Det var svårt att skriva denna Bokfemma som handlar om filmatiserade böcker. Jag ser inte så mycket film. Efter en stunds funderande har jag dock bestämt mig.

Elfriede Jelinek – Pianisten

Även om jag är en stor fan av allt Elfriede Jelinek har skrivit (jag har till och med läst noveller av henne på tyska) tycker jag nästan att denna filmatisering av Michael Haneke överträffar boken. Erika, pianolärare i Wien, besöker porrbiografer, träffar ung student och allt blir surrealistism och morbid voyeurism.

Christina Herrström – Glappet

Ella och Josefin är mina hjältar, både i bok och i film. En bok som jag läser ungefär en gång per år och blir lika fascinerad varje gång. Filmen, eller serien som det egentligen är, finns på DVD och står högt på önskelistan.

Maria Gripe - Agnes Cecilia en sällsam historia

Stämningen och miljöerna är helt fantastiska både i filmen och boken. Stina Ekblad i rollen som styvmor är värd allt beröm.

Roald Dahl – Kalle och chokladfabriken

... hör egentligen inte till mina favoriter bland Roald Dahls böcker. Men Johnny Depp är så bra som Willy Wonka att den kommer med här ändå.

D.H Lawrence – Lady Chatterlays älskare

Kommentarer överflödiga. Filmatiseringen avser den från år 1981 med Sylvia Kristel. Det kom även en fransk filmatisering år 2006, vilken jag inte har kommit mig för att se. Lite kuriosa om boken är att den, enligt Wikipedia, på grund av de erotiska skildringarna över klassgränser och det råa språket (fuck, fucked, fucking) var förbjuden i flera länder (den publicerades privat i Florens år 1928), och under många årtionden fick den bara publiceras censurerad. I Storbritannien utkom den första gången år 1960 sedan den samma år friats av en domstol efter en lagändring. I Australien var till och med en bok som beskrev den rättegången förbjuden.

Efter att han surfat runt på ett stort antal bokbloggar och läst nästan lika många inlägg om Maria Svelands "Bitterfittan" är det uppenbart dels att boken väcker starka känslor och dels att den delar läsarna i två läger. Det ena lägret är de som som verkar uppenbart provocerade och/eller känner sig påhoppade. Man dikterar att "Jag har minsann femtioelva ungar och är gift sedan tolv år och jag är enormt lycklig". Det andra lägret är de som verkar helt betagna och hyllar den okritiskt till skyarna. Nu är jag kategorisk, jag vet... men detta är min blogg.

För mig innebar "Bitterfittan" en slående beskrivning av en konflikt som jag tror många kvinnliga heterofeminister lever i. Det är konflikten mellan att vara medveten om patriarkatet, förhålla sig kritisk och ifrågasättande till detta och samtidigt leva i en heterosexuell relation och trivas i detta. Det är svårt att inte bli bitterfittig ibland, för att använda Maria Svelands ord. Men, som framgår i den intervju som bifogas pocketutgåvan så är "Bitterfittan en konstruktiv kraft som kan användas till något bra"/.../"Bitterhet hör ihop med att våga se saker som de är". Jag håller helt med. Trots att denna konflikt alltid finns i mig mer eller mindre aktiv så innebär det inte alltid något negativt. Jag skulle inte vilja ta död på den genom att antingen lämna min partner eller sluta vara feminist.

Bitterfittan är underhållande och jag upplevde den som positiv. Jag satt och småskrattade på bussen de tre resdagar som det tog att läsa boken. "Bitterfittan" vinner också på att den fortlöpande återger utdrag ur Erica Jongs "Rädd att flyga". "Rädd att flyga" var en av de första explicit feministiska romanerna (ny genre???) som jag läste.

Om någon mot förmodan inte har läst och skapat sig en uppfattning om "Bitterfittan" så är de hög tid nu. Maria Sveland jobbar också på sin nästa bok som förhoppningsvis kommer snart. Missa inte heller hennes jättefina hemsida där det går att läsa krönikor och lyssna på klittradio.