Temat i måndagens bokfemma är serier. Jag såg flera utrop på Malins sida att detta tema är lättare än förra veckans (Filmatiseringar). Jag har haft jättesvårt att sammanställa fem serier som jag gillar av en eller annan anledning. Dock instämmer jag i synpunkterna om att det är lätt att det endast blir barn- och ungdomsböcker på listan. Här är mina fem serier iallafall:

Cora Sandel - Alberteserien. Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte är tre, förmodat, själbiografiska romaner som beskriver Albertes uppväxt och liv i Norge och Paris. Cora Sandel som levde mellan 1880 och 1974 är för övrigt psudonym för Sara Fabricius.

Viveka Sundvall (numera Lärn) - Böckerna om Mimmi. En åttiotalsklassiker som vi har läst många gånger hemma där vi även sett den fantastiska SVT-produktionen av desamma. Mimmi är bäst!

Marjane Satrapi - Persepolisböckerna. Irans historia efter den islamistiska revolutionen 1979 skildras genom en serieflickas ögon. Läsaren får även följa Marjane (som är flickan) i sitt liv i exil samt återvändandet.

Paul Auster - New Yorktrilogin. Stad av glas, Våldnader och Det låsta rummet är moderna klassiker, med all rätt. Trilogin är inte helt lätt att förstå sig på. Iallfall inte om man vill se det som just en trilogi. Det går egentligen lika bra att läsa böckerna var för sig. Om man läser dem alla finner dock den observanta diverse syftningar, återkommande namn och korsreferenser mellan böckerna. Det finns också syftningar till andra författare som Edgar Allan Poes karaktär William Wilson. Anderas Brunner på Sydsvenskan har skrivit en bra recention. Mycket bättre än vad jag tänker ta mig tid att göra. Läs den!

Doris Lessing - Våldets barn. En pentalogi, vilket det så fint heter, som av vissa kallas  för en dyster undergångsvision. Det är en fascinerande historia och förmodligen ett av de stora bidragen till Nobelpriset.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hoppas du har det bra i Kongo!  

Världens finaste!

I helgen har jag läst Marie Jungstedts debutroman "Den du inte ser". Fascinerande eftersom att jag läst alla de påföljande i okänd ordning. Vad gäller själva kriminalhistorien så spelar det egentligen ingen roll. Det trixiga blir de ganska omfattande...

Göran Greider har två sidor. En i vilken han är en högljudd debattör och en där han är en lugn och ödmjuk trädgårdsvän. Om jag inte missminner mig har jag tidigare skrivit om hans fantastiska landskapsskildringar i "Fucking Sverige". Nu är det som om...