Jag läste Prioritaire för många år sedan och fängslades fullständigt av den elva år långa brevväxlingen mellan en ung dansk kvinna och en åldrande fransk konstnär. Hermann publicerade inte fler romaner på många år och så småningom föll boken i glömska, och där har den funnits.

Av en händelse såg jag att Hermann har publicerat ytterligare två romaner; Där månen ligger ner (2004) och Träd sår sig själva (2006). Den förstnämnda är pendeltågslektyr denna vecka och min spontana reaktion är att den uppfyller alla mina förväntningar. Den har fått mig att inse varför jag tänkte på Prioritaire dagligen i säkert en månad efter att jag läst ut boken.

Där månen ligger ner utspelar sig i Damaskus och berättas även denna (Prioritaire hade två berättarjag) utifrån flera personers synviklar parallellt. Jag har inte bestämt mig för ännu om det är lite väl mycket med sex (!) berättarjag (den amerikanska journalisten Samia, sufimusikern Jameel, den syriske affärsmannen al-Nuqta, Samias före detta äkta make och hennes mor och far) eller om det är helt delikat. Ett litet minus för boken är dock att storyn inte alls är lika slående som Prioritaire.

OBS! Ett tips som jag fick avseende Prioritaire, tyvärr efter att jag läst den, är att helt brutalt riva ut de sista fem sidorna. Om det finns något att invända mot i boken så är det slutet. Boken är minst lika bra utan de sista fem sidorna!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hoppas du har det bra i Kongo!  

Världens finaste!

I helgen har jag läst Marie Jungstedts debutroman "Den du inte ser". Fascinerande eftersom att jag läst alla de påföljande i okänd ordning. Vad gäller själva kriminalhistorien så spelar det egentligen ingen roll. Det trixiga blir de ganska omfattande...

Göran Greider har två sidor. En i vilken han är en högljudd debattör och en där han är en lugn och ödmjuk trädgårdsvän. Om jag inte missminner mig har jag tidigare skrivit om hans fantastiska landskapsskildringar i "Fucking Sverige". Nu är det som om...