Lea är huvudpersonen i Moa Herngrens debutroman "Allt är bara bra, tack". Lea är den frilansande TV-producenten som åker till Paris för att hon är less på Sverige och vill leva bohemiskt liv med Lennonkepsen på sned. I Paris träffar hon Michel som är den svarta, rockiga, mystiska konstnären. Han svävar runt i Paris dekadens och Lea är såld. Hon är världens lyckligaste och bockar av fler och fler punkter i sin bohemillusion.

Efter att Michel och Lea flyttat hem till Leas Kristinebergslägenhet börjat illussionen spricka. Michels bohemiska alkholvanor synes i Stockholmsolens sken te sig mer som missbruk och han börjat spåra ur. Lea biter ihop, kämpande för sin illusion om den lyckliga familjen som nu har tre medlemmar.

"Allt är bara bra, tack" är egentligen inget nytt. Den passar fint in bland exempelvis Drougges bästa roman "Andra sidan Alex". Detta medför inte att den inte är en läsvärd och intressant debut. Den är en fascinerande och detaljerad skildring av de krafter som finns i kärleksrelationer; vad kärleksmyten och övertron till familjeideal kan driva en människa till och hur mycket man kan tåla istället för att erkänna ett misslyckande. Den visar återigen att en misshandelsrelation inte är förbihållet det arbetslösa vårdbiträdet som missbrukat alkhol sedan tonåren och hennes arbetarman.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hoppas du har det bra i Kongo!  

Världens finaste!

I helgen har jag läst Marie Jungstedts debutroman "Den du inte ser". Fascinerande eftersom att jag läst alla de påföljande i okänd ordning. Vad gäller själva kriminalhistorien så spelar det egentligen ingen roll. Det trixiga blir de ganska omfattande...

Göran Greider har två sidor. En i vilken han är en högljudd debattör och en där han är en lugn och ödmjuk trädgårdsvän. Om jag inte missminner mig har jag tidigare skrivit om hans fantastiska landskapsskildringar i "Fucking Sverige". Nu är det som om...