Jag blev positivt överraskad av Marie Jungstedt kriminalroman Den inre kretsen. Jag är ingen stor fan av kriminalromaner, men det är något speciellt med mord och Gotland. De passar varandra så fint på något sätt. Håkan Östlunds debut Släke är ytterligare ett strålande exempel på detta. Jungstedts roman handlar om en grupp arkeologistudenter som gräver på Gotland samtidigt som människor och hästar blir mördade under ritualliknande former. Spännande, men lite antiklimax var det dock. Det stora problemet med krimalromaner och skälet till att jag inte läser så många är just att de alltid är beskaffade med antiklimax. Jag har aldrig läst en som hållt till sista sidan. Jag har faktiskt helt sonika slutat läsa när det börjar ordna upp sig och läsaren börjar få klarhet i upplösningen. Författarens ord blir överflödiga och det är bättre att överlämna boken till någon bättre behövande.

Vad gäller Hembiträdet så måste jag erkänna att jag numera känner mig som en hängiven beundrare till Marie Hermansson. Hembiträdet är det bästa som jag läst hittills, och då har de andra varit bra. Boken handlar om en karriärkvinna som blir besatt av ett bostadsområde, skaffar sig ett påhittat alterego och börjar arbeta som städerska i en av villorna. Hembiträdet känns som en skildrig av vad som skulle hända om någon följde alla impulser och tankar som kom (ett av diagoskriterierna för psykopati för övrigt...) Samtidigt finns alltid det poetiska och sagoaktiga hos Hermansson och det är därför de alltid ger något mer.

Haruki Murakamis bok Kafka på standen är en sån där som alla recencenter, alla andra med självaktining och övriga litterära förståsigpåare hyllar högt över kristallkronorna. Romanen handlar om 15-årige Kafka Tamaru som reser bort från sin far och sitt hem för att irra runt i Japan. Den andra huvudpersonen är Nakata som är gammal och kan prata med katter och bara har en halv skugga. Berättelsen hoppar mellan nutid, dåtid, historia, filosofi, myter, litteratur och verklighet. So far so good! Men den är ändå såååå tråkig.

I Svenska Dagbladet skrev man att "Han hör till de författare som tilldelas årslånga stipendier för att sitta och skriva ostört vid elituniversitet i USA" ... och det märks! Han har nog suttit för länge och pillat. De första 200 sidorna av Kafka på standen är pretentiöst överarbetade.

Jag har efter moget övervägande lagt boken åt sidan och resten av veckan ska jag ägna mig är betydligt mer lättillgänglig underhållning.