Haruki Murakamis bok Kafka på standen är en sån där som alla recencenter, alla andra med självaktining och övriga litterära förståsigpåare hyllar högt över kristallkronorna. Romanen handlar om 15-årige Kafka Tamaru som reser bort från sin far och sitt hem för att irra runt i Japan. Den andra huvudpersonen är Nakata som är gammal och kan prata med katter och bara har en halv skugga. Berättelsen hoppar mellan nutid, dåtid, historia, filosofi, myter, litteratur och verklighet. So far so good! Men den är ändå såååå tråkig.

I Svenska Dagbladet skrev man att "Han hör till de författare som tilldelas årslånga stipendier för att sitta och skriva ostört vid elituniversitet i USA" ... och det märks! Han har nog suttit för länge och pillat. De första 200 sidorna av Kafka på standen är pretentiöst överarbetade.

Jag har efter moget övervägande lagt boken åt sidan och resten av veckan ska jag ägna mig är betydligt mer lättillgänglig underhållning.