Jag blev positivt överraskad av Marie Jungstedt kriminalroman Den inre kretsen. Jag är ingen stor fan av kriminalromaner, men det är något speciellt med mord och Gotland. De passar varandra så fint på något sätt. Håkan Östlunds debut Släke är ytterligare ett strålande exempel på detta. Jungstedts roman handlar om en grupp arkeologistudenter som gräver på Gotland samtidigt som människor och hästar blir mördade under ritualliknande former. Spännande, men lite antiklimax var det dock. Det stora problemet med krimalromaner och skälet till att jag inte läser så många är just att de alltid är beskaffade med antiklimax. Jag har aldrig läst en som hållt till sista sidan. Jag har faktiskt helt sonika slutat läsa när det börjar ordna upp sig och läsaren börjar få klarhet i upplösningen. Författarens ord blir överflödiga och det är bättre att överlämna boken till någon bättre behövande.

Vad gäller Hembiträdet så måste jag erkänna att jag numera känner mig som en hängiven beundrare till Marie Hermansson. Hembiträdet är det bästa som jag läst hittills, och då har de andra varit bra. Boken handlar om en karriärkvinna som blir besatt av ett bostadsområde, skaffar sig ett påhittat alterego och börjar arbeta som städerska i en av villorna. Hembiträdet känns som en skildrig av vad som skulle hända om någon följde alla impulser och tankar som kom (ett av diagoskriterierna för psykopati för övrigt...) Samtidigt finns alltid det poetiska och sagoaktiga hos Hermansson och det är därför de alltid ger något mer.