Jag brukar alltid, sådär lite lagom sent, upptäcka de teman som avhandlats under veckan bokbloggvärlden på söndagskvällen. Detta beror helt enkelt på att det endast är då som jag tar mig tid att läsa alla underbara inlägg bland mina favoritbokbloggare. Ett genomgående tema denna vecka har handlat kring huruvida man kan bedöma/veta något om människor utifrån deras bokhyllor. I veckans diskussioner har röster hörts som låtit säga både att bokhyllan är ett skäl att genast avsluta en relation och att  den alltid går att förbättra.

Min gamla rumskamrat M (som förövrigt granskade nufunna bekantskapers bokyllor indiskret i timmar) sa att hon inte kunde förhålla sig till människor som inte har en enda bok hemma. Det är sant! Likaså människor som bara har kurslitteratur. Hur kul är det att försöka inleda ett litterärt samtal om "Macroeconomics" eller "Styrelseskick och politk"? Eller med någon som har alla klassiker men som ändå inte har något att säga för de är bara prydnadsföremål? Isåfall är det bättre att ha få men lästa pocketböcker från topplistan och stå för det!

För bokälskaren representerar bokhyllan mycket mer än hos den som inte är lika förälskad i sina böcker. Det är oftast ganska lätt att se en människas relation till sin bokhylla. För en person som pluggar ekonomi för att jobba på bank och placera aktier och fullständigt struntar i filosofiska dilemman i aktiesparande eller att läsa om desamma är nog bokhyllan endast ett kvitto på att universitetet är avklarat. En sådan bokhylla är förvisso direkt frånstötande (vilket förmodligen även ägaren är) men egentligen säger den kanske mer om dig själv än om den stackars ekonomen.

Men ok, om jag ska vara helt ärlig så är jag en sådan som direkt spanar in bokhyllan vart jag än kommer. Bokhyllan är mitt badrumsskåp. Och, bokyllan skulle kunna få mig att vända och gå, eller iallafall aldrig komma tillbaka.

Läs mer hos:

New York Times

Telegraph

Bokhora