I de flesta sammanhang kan vem som helst när som helst, helt oemotsagd, säga att orginalet allt är bra mycket bättre än kopian eller uppföljaren. Det är nästan fult eller iallafall obildat och osofistikerat att inte säga att orgialet är bäst. Min uppfattning är att det är denna uppfattning som är osofistikerad och framförallt onyanserad.

Jag  erkänner, jag har aldrig förstått storheten med Beatles. Däremot är Nina Simones version av Hey jude obetalbar och jag anser det vara moraliskt förkastligt att lägga äran på Lennon och killarna. Likaså är Carpenters ett ganska tråkigt om än finstämt band, men Sonic Youths version av Superstar är hur bra som helst. Jag skulle kunna göra listan oändlig och även tillämpa samma diskussion inom film.

Inom litteraturen kanske man sällan pratar om covers (något man visserligen lätt skulle kunna göra när samma berättelser och teman återkommer igen och igen och framförallt när författare "lånar" eller "inspireras" av varandras språk och historier). Istället pratar man snarare om uppföljare, serier, trilogier och så vidare. Jag är nog beredd att i sann dogmatisk anda förespråka ovan nämnda argumentation även här. Egentligen menar jag inte att uppföljare alltid är bättre utan jag vill bara påvisa det felaktiga i den trista finkulturinställningen som jag skrev om inlednigsvis. När jag får tid och lust ska jag skriva mer om detta avseende litteratur.