Som kontrast till gårdagens inlägg tänkte jag skriva några rader om veckans pendeltågsbok, Lisa Jewells Ralphs party. Jag har tidigare läst Vince och Joy av Jewell och minns att jag ägnade största delen av läsupplevelsen åt att frustreras över hur löjliga personerna var. Jag känner mig tudelad till hela chicklit-genren. Å ena sidan talar litteratursnobben inom mig och säger att det är skräp, skräp och åter skräp. På andra sidan finns den Therese som faktiskt tycker att det är rätt underhållande. Jag har tidigare bloggat om att chicklit för mig är ett substitut till tv-serier, och jag kvarstår vid den uppfattningen.

Iallafall så handlar Ralphs party om Jem, Ralph och Smith (och en bihistoria om Karl och Shiobel). Jem behöver bostad. Hon flyttar in hos Ralph och Smith. Ralph är konstnärsbohemen som slappar och knarkar i soffan och försummar sitt lovande konstnärsskap. Smith är yuppien från överklassfamiljen med fina kläder och röda pioner. Frågan är självklar; vem ska Jem välja? Storyn är grejad och boken rullar på, och trots det småfåniga i densamma har jag svårt att kliva av tåget vid rätt hållplats. Jag vill helt enkelt veta vad som händer. Jag läser alldeles för fort i nyfikenhet vad som händer, om det händer eller kanske framförallt när det händer.

Såvål Jewell som Marian Keyes som Helen Fielding har någon slags orubblig förmåga att bygga upp den typ av spänning som annars mest är förbihållet deckare (en genre som jag förövrigt har ett lika märkligt förhållande till som chicklit). Det är lätt att klanka ner på romaner av denna typ. Likaså är det lätt att klanka ner på all litteratur som klassas som litteratur för kvinnor. Ralphs party hade inte blivit en försäljningssuccé om inte många finner den underhållande. Läs den som färdlektyr och håll koll på hållplatserna!