Anna Hallberg har i dagarna släppt sin fjärde diktsamling mil i vilken hon skildrar vardagsliv och förbindelser. Hon har tidigare släppt Friktion (2001) och på era platser (2004).

"det är det sista bandet. beth gibbons sjunger. gräset är apoteksgrönt och den grillade kycklingen orange av grillkrydda. yasmin har ritat ögon och stjärnor med kulspetspenna på kassettomslaget. varje omslag har tolv svarta horisontella linjer. i love polly jean. om bandet går för fort och är felriktat kläms kycklingen fast med ett tryck av flera hundra kilo. pärla efter pärla. ord står mot ord. vid västkusten tidvis hård. även på kalfjället i jämtland och lappland väntas hård eller mycket hård. vingar, huvuden, lårben knäcks. risken finns att terrorister kommer över radioaktiva ämnen för att tillverka så kallade smutsiga bomber. granskog, flis. dina inköpslistor. kassettbandsremsor."

Magnus Florin på DN kallar välformulerat och träffsäkert mil för en "reguljär poetisk omvärldsspegling".

Kerstin Thorvalls diktsamling med ovanstående namn är absolut läsvärd. Alla vi som älskar hennes romaner och krönikor återfinner samma skärpa, direkta tilltal och självutlämning i dikterna. Denna är en av mina favoriter:

Porträtt

Efteråt ville jag måla ditt porträtt

Jag blandade färgerna

ockra, cinnober, umbra och violett

Jag blundade och såg dig framför mig

Men när jag öppnade ögonen

då fanns du inte

och portträttet föreställde någon annan

Den gångna veckan har varit alldeles för präglad av arbete och trötthet till följd av detsamma. På pendeltåget har jag dock (med vissa möda skall erkännas) tagit mig igenom Kvinnor på ett tåg av den indiska författaren Anita Nair. Den handlar om Akhila och fem kvinnor som hon delar sovkupé med på en tågresa i Indien. Akhila gör en resa i sig själv och ventilierar ett spektra av frågeställningar inom temat kvinnlighet, familjeliv och sexualitet. Boken var bra på sitt sätt. Det var dock ingen bok med ett riktigt sug utan såväl spåket som handlingarna samt karaktärerna var något omständiga. Något som jag tycker finns hos många indiska författare och som förmodligen grundas i min ovana att läsa böcker från Indien och närliggande områden.

Min favoritbokbloggare Lisa Jannerling har skrivit att denna Lessingproduktion utan tvekan kvalar sig in på hennes lisa över de bästa fem böckerna hon någonsin läst. Kan man göra annat än att börja läsa den?

Hemma-hos-intervju med Doris Lessing i dagens DN. Missa inte!

Temat i måndagens bokfemma är serier. Jag såg flera utrop på Malins sida att detta tema är lättare än förra veckans (Filmatiseringar). Jag har haft jättesvårt att sammanställa fem serier som jag gillar av en eller annan anledning. Dock instämmer jag i synpunkterna om att det är lätt att det endast blir barn- och ungdomsböcker på listan. Här är mina fem serier iallafall:

Cora Sandel - Alberteserien. Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte är tre, förmodat, själbiografiska romaner som beskriver Albertes uppväxt och liv i Norge och Paris. Cora Sandel som levde mellan 1880 och 1974 är för övrigt psudonym för Sara Fabricius.

Viveka Sundvall (numera Lärn) - Böckerna om Mimmi. En åttiotalsklassiker som vi har läst många gånger hemma där vi även sett den fantastiska SVT-produktionen av desamma. Mimmi är bäst!

Marjane Satrapi - Persepolisböckerna. Irans historia efter den islamistiska revolutionen 1979 skildras genom en serieflickas ögon. Läsaren får även följa Marjane (som är flickan) i sitt liv i exil samt återvändandet.

Paul Auster - New Yorktrilogin. Stad av glas, Våldnader och Det låsta rummet är moderna klassiker, med all rätt. Trilogin är inte helt lätt att förstå sig på. Iallfall inte om man vill se det som just en trilogi. Det går egentligen lika bra att läsa böckerna var för sig. Om man läser dem alla finner dock den observanta diverse syftningar, återkommande namn och korsreferenser mellan böckerna. Det finns också syftningar till andra författare som Edgar Allan Poes karaktär William Wilson. Anderas Brunner på Sydsvenskan har skrivit en bra recention. Mycket bättre än vad jag tänker ta mig tid att göra. Läs den!

Doris Lessing - Våldets barn. En pentalogi, vilket det så fint heter, som av vissa kallas  för en dyster undergångsvision. Det är en fascinerande historia och förmodligen ett av de stora bidragen till Nobelpriset.

Januari

Lotta Lundberg - Färdas på en blick

Maria Sveland - Bitterfittan

Unni Lindell - Orkestergraven

Margurite Duras - Älskaren

Marie Hermansson - Mannen under trappan

Anders Paulrud - Som vi älskade varandra

Viveka Sundvall - Boken om Mimmi

Eva Lejonsommar - Återresa

Februari

Marian Keyes - Är det någon där?

Anita Nair- Kvinnor på ett tåg

Kerstin Thorvall - Jag är en grön parkbänk i Paris

Birgitta Stenberg - Alla vilda

Doris Lessing - Den femte sanningen

Monica Fagerholm - Den amerikanska flickan

Bodil Malmsten - Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Unni Wikan - En fråga om heder

Kenneth Johansson (red.) - Hedersmord: Tusen år av hederskulturer

Mars

Maria Ernestam - Caipirinha med döden

Karin Alftegen - Skugga

Peter Kihlgård - Kicki och Lasse

Johan Wensheim - Lilla du och jävla jag

Folke Mellvig - Kullamannen

Carl-Henning Wijkmark - Stundande natten

Antoinette Baker - Millan i magiska bergen

Iselin C. Hermann - Där månen ligger ner

Nicole Krauss - Kärlekens historia

April

John Ajvide Lindqvist - Hanteringen av odöda

Tahir Shah - Kalifens hus

Lisa Jewell - Ralphs party

Sisela Lindblom - Jägarinnan

Emma Hamberg - Linas kvällsbok 1

Emma Hamberg - Linas kvällsbok 2

Tove Jansson - Lyssnerskan

Maj

Philip Pullman - Den tatuerade fjärilen

Lena Andersson - Var det så bra?

Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken

Åsa Moberg - Simone och jag

Jeffrey Eugenides - Dödens jungfrur

Erica Jong - Rädd att flyga

Mian Lodalen - Kärlek: samlade krönikor

Juni

Hanna Wallsten - Vi skulle älska om vi bara kunde

Lisa Jewell - Våga flyga

Marie Hermansson - Svampkungens son

Lo Kauppi - Bergsprängardottern som exploderade

Claes Hylinger - Ett långt farväl

Juli

Marie Hermansson - Hembiträdet

Marie Jungstedt - Den inre kretsen

Haruki Murakami - Kafka på standen

Marisha Pessel - Fördjupade studier i katastroffysik

Martina Lowden - Allt

Gun-Britt Sundström - Maken

Augusti

Maria Ernestam - Kleopatras kam

Joanna Rubin Dranger - Fröken Livrädd & Kärleken

Joanna Rubin Dranger - Fröken Märkvärdig och Karriären

Sara Kadefors - Fågelbovägen 32

Margaretha Strömstedt - Natten innan de hängde Ruth Ellis

Monika Björk - Audreyflickorna

September

Leila Aboulela - Minaret

Claire Castillon - Insekt

Under helgen läser jag irländska Marian Keyes senaste bok Är det någon där? om Anna Walsh. Jag har läst flera bloggar och recensioner där denna pekas ut som den i särklass bästa av Keyes böcker om systrarna Walsh. De andra böckerna om dem är En oväntad semester (Rachel), Vattenmelonen (Claire) och Änglar (Maggie). Privatdeckarsystern Helen är kanske föremål för en framtida roman?

Jag måste dock erkänna att jag inte är något stort Keyesfan. Jag brukar läsa hennes böcker som ett substitut till mitt beroende av TV-serierna Felicity och Gilmore girls. Oaktat diskussioner och chicklit och bra kontra dålig litteratur tycker jag att Keyes böcker har ett underhållningsvärde. Jag läser dem för att få en berättelse, en historia. Språkmässigt tycker jag Keyes är lite pratig och omständig men dock med ett visst driv och en skön lättsamhet.

Är det någon där? är (med cirka 100 sidor kvar) en besvikelse. Det tog Keyes 200 sidor att komma fram till vad som hade hänt med Aidan. 200 sidor som endast byggdes upp av spänningen kring om han levde eller inte och av en medioker skildring av Anna. När svaret blivit sagt försvann spänningen och det rullar mest på. Jag måste ändå erkänna att jag tycker om Anna. Min uppfattning är dock att om man bara ska läsa en Keyesbok (vilket nästan hör till allmänbildningen då hon är en stor författare idag) och man vill läsa en om Walshsystrarna tycker jag man ska välja Vattenmelonen. Den innehåller, förutom en medryckande berättelse, en bra miljöskildring och en stämning som de andra böckerna saknar.

Nina Simone är min all time favorite just nu. Hon är helt fantastisk. Alldeles sådär lagom divig och med röst och utstrålning som Ella och Bille, vilka inte många ens kommer i närheten av.

Om man vill läsa om Nina Simone finns det tyvärr inte mycket på svenska. På engelska finns dock både självbiografierna "Break down and let it all out"  och "I put a spell on you" samt ett antal biografier; "Black is the colour", "Don't let me be misunderstood" och "Feeling good" för att bara nämna några.

Nina Simones musik spelas i en av mina favoritfilmer; "Before sunrise" (1995) med Ethan Hawke och Julie Delpy. Uppföjaren "Before sunset" kom nio år senare och också den är bra även om den inte riktigt kan mäta sig med "Before sunrise". Egentligen lyfts hela den sista filmen genom slutscenen där Julie Delphy struttar runt i sin lagom stökiga lägenhet till "Just in time" och säger "Baby, you're gonna miss that plane". Om någon mer gillar babbliga filmer som inte handlar om så mycket kan "Två dagar i Paris" där Julie Delphy både agerar och regisserar varmt rekommenderas.