Under helgen läser jag irländska Marian Keyes senaste bok Är det någon där? om Anna Walsh. Jag har läst flera bloggar och recensioner där denna pekas ut som den i särklass bästa av Keyes böcker om systrarna Walsh. De andra böckerna om dem är En oväntad semester (Rachel), Vattenmelonen (Claire) och Änglar (Maggie). Privatdeckarsystern Helen är kanske föremål för en framtida roman?

Jag måste dock erkänna att jag inte är något stort Keyesfan. Jag brukar läsa hennes böcker som ett substitut till mitt beroende av TV-serierna Felicity och Gilmore girls. Oaktat diskussioner och chicklit och bra kontra dålig litteratur tycker jag att Keyes böcker har ett underhållningsvärde. Jag läser dem för att få en berättelse, en historia. Språkmässigt tycker jag Keyes är lite pratig och omständig men dock med ett visst driv och en skön lättsamhet.

Är det någon där? är (med cirka 100 sidor kvar) en besvikelse. Det tog Keyes 200 sidor att komma fram till vad som hade hänt med Aidan. 200 sidor som endast byggdes upp av spänningen kring om han levde eller inte och av en medioker skildring av Anna. När svaret blivit sagt försvann spänningen och det rullar mest på. Jag måste ändå erkänna att jag tycker om Anna. Min uppfattning är dock att om man bara ska läsa en Keyesbok (vilket nästan hör till allmänbildningen då hon är en stor författare idag) och man vill läsa en om Walshsystrarna tycker jag man ska välja Vattenmelonen. Den innehåller, förutom en medryckande berättelse, en bra miljöskildring och en stämning som de andra böckerna saknar.