Jag köpte Maria Ernestams Caipirinha med döden med förhoppningen om en lättilgänglig och underhållande spänningsroman. Lättillgänglig var den inte eftersom jag blev irriterad ungefär var tionde sida och den var alldeles för fånig för att vara underhållande.

Huvudpersonen i boken är den ytterst ytliga och dumma Erica. En dag när Erica blivit dumpad av din livskamrat Tom ringer det på dörren. Det är Döden men han har ringt på fel dörr. Han skulle egentligen till den sinnessjuke grannen Malcom två trappor upp, som skulle dö idag. Erica och Döden inleder en fånig relation och Erica blir speciellt utvald kollega till Döden och dödar folk hon med. Helt plötsligt utan någon som helst logik och efter en i sammanhanget trivial händelse upplever Erica att hon har tappat kontrollen och att Döden styr hennes tillvaro och att hennes liv blir väldigt förvirrat och okontrollerbart.

Boken försöker på ett mindre sofistikert sätt även beröra debatten och genteknik. Detta är dock så ytligt och löjeväckande att jag inte ens tänker kommentera det.

Om ni vill läsa lite mer positiva kommentarer kan ni göra det här, här eller här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hoppas du har det bra i Kongo!  

Världens finaste!

I helgen har jag läst Marie Jungstedts debutroman "Den du inte ser". Fascinerande eftersom att jag läst alla de påföljande i okänd ordning. Vad gäller själva kriminalhistorien så spelar det egentligen ingen roll. Det trixiga blir de ganska omfattande...

Göran Greider har två sidor. En i vilken han är en högljudd debattör och en där han är en lugn och ödmjuk trädgårdsvän. Om jag inte missminner mig har jag tidigare skrivit om hans fantastiska landskapsskildringar i "Fucking Sverige". Nu är det som om...