Under de mestadels supersoliga och varma pendeltågsresorna denna vecka har jag läst Hjalmar Söderberg och Lena Andersson. Den allvarsamma leken har ibland kallats för den vackraste svenska kärlekshistorien och en excellent Stockholmsskildring av en av de största stilisterna... eller något ditåt. Jag tyckte om Doktor Glas. Det är en fascinerande historia och jag gillar det här med medicinhistoria och galen/geni-teman. Den allvarsamma leken var dock endast tråkig och fånig. Lydia framställs som så dum så det finns inte. Hur många kvinnor badar nakna och speglar sig i vattnet? Det enda som var underhållande var när de drack sprit och sjöng. Så var det med den klassikern!

Lena Anderssons Var det så bra? var bra. Problemet för mig är snarast att jag läst Susanna Alakoskis fantastiska Svinalängorna och efter den blir de flesta andra i samma fora tämligen bleka. Dock är det en underbar fora. Jag vet inte om det egentligen är en så stor litterär inriktning men det är ändå så att det är kvinnorna i Sverige har börjat skriva de nya arbetarromanerna. Och det gör det bra! I sammanhanget bör även Marjaneh Bakhtiari nämnas. Kommer ni på någon mer som hör hit?