Under de mestadels supersoliga och varma pendeltågsresorna denna vecka har jag läst Hjalmar Söderberg och Lena Andersson. Den allvarsamma leken har ibland kallats för den vackraste svenska kärlekshistorien och en excellent Stockholmsskildring av en av de största stilisterna... eller något ditåt. Jag tyckte om Doktor Glas. Det är en fascinerande historia och jag gillar det här med medicinhistoria och galen/geni-teman. Den allvarsamma leken var dock endast tråkig och fånig. Lydia framställs som så dum så det finns inte. Hur många kvinnor badar nakna och speglar sig i vattnet? Det enda som var underhållande var när de drack sprit och sjöng. Så var det med den klassikern!

Lena Anderssons Var det så bra? var bra. Problemet för mig är snarast att jag läst Susanna Alakoskis fantastiska Svinalängorna och efter den blir de flesta andra i samma fora tämligen bleka. Dock är det en underbar fora. Jag vet inte om det egentligen är en så stor litterär inriktning men det är ändå så att det är kvinnorna i Sverige har börjat skriva de nya arbetarromanerna. Och det gör det bra! I sammanhanget bör även Marjaneh Bakhtiari nämnas. Kommer ni på någon mer som hör hit?

 

L.

12 maj 2008 21:45

Fast... hur värnlös framstår inte fru Gregorius i Doktor Glas?
Ändock: jag gillar Hjalmar Söderberg skarpt.

http://avantgardet.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hoppas du har det bra i Kongo!  

Världens finaste!

I helgen har jag läst Marie Jungstedts debutroman "Den du inte ser". Fascinerande eftersom att jag läst alla de påföljande i okänd ordning. Vad gäller själva kriminalhistorien så spelar det egentligen ingen roll. Det trixiga blir de ganska omfattande...

Göran Greider har två sidor. En i vilken han är en högljudd debattör och en där han är en lugn och ödmjuk trädgårdsvän. Om jag inte missminner mig har jag tidigare skrivit om hans fantastiska landskapsskildringar i "Fucking Sverige". Nu är det som om...