Hanna Wallstens andra bok Vi skulle älska om vi bara kunde spinner på något sätt vidare på debuten I närheten av solen. I båda fallen har jag haft höga förväntningar på böckerna och i båda fallen har de inte riktigt varit vad jag förväntat mig, och framförallt har inte baksidestexterna varit i närheten av en träffsäker beskrivning av boken. Om man inte tror det minsta på beskrivningarna där har man mer att vinna.

Wallstens starka sida är definitivt personskildringar. Båda hennes böcker innehåller ganska fina och djupa skildringar av människor och tragedier. Obearbetade händelser, trassliga relationer till allt och alla och diverse trauman genomsyrar stora delar av textmassan. Historierna är ganska bra och relativt oförutsägbara. Men det är något som fattas. De blir bara ännu en utläst bok som inte sätter något djupare spår. Jag har samma uppfattning om Wallstens romaner som jag har om Eva Lejonsommars; höga förhoppningar, böcker som inte är vad jag förväntade mig och som varken är jättebra eller dåliga.

En annan reflektion är; varför hyllar recensenter på exempelvis QX och likande tidningar/hemsidor ALLT bara det finns ett HBTQ-tema? Jag förstår att man uppskattar att det finns litteratur på temat, men hallå... Det finns bra och mindre bra litteratur inom allt!