Jag har ännu inte påbörjat Gösta Berglins saga som jag skrev igår att jag skulle göra. På förmiddagens loppisbesök fyndade jag barnlitteratur för en guldtia styck. Det är något speciellt med att köpa lästa exemplar av gamla böcker. Det finns så mycket mer känsla innanför de pärmarna än i en helt nytryckt.

Ett av mina inköp idag är en välbläddrad Pappan och havet av Tove Jansson. Det är den som fångade mina tankar för några timmar på eftermiddagen. Muminböckerna är otäcka på många sätt. Jag förstår Tove Janssons frustration när de mångbottnade trollkaraktärerna reducerades till lyckliga manganallar. Pappan och havet är en ganska skrämmande historia om hur muminpappan vill skydda sin familj och bli fyrvaktare genom att resa till den yttersta ön i finska viken. Ön är helt öde förutom en svårmodig och fåordig fiskare. Väl framme påverkas karaktärerna starkt och det är egentligen bara lilla My som har kvar sin vanliga inställning till livet. Boken går att analysera i all evighet, men idag tänkte jag endast sträcka mig så långt som att bjuda på två av mina favoriter bland den mumiska visdomen.

Mumintrollet tänker kring hur Mårran blev som hon är; driver runt ensam, trycker näsan mot muminhuset och allt hon stannar på mer än en timme är för evigt dött; "Om det är någon man aldrig talar med och talar om så måste ju denna så småningom förintas och inte våga tro på att hon finns."

"Det tänker jag på imorgon, sa mumintrollet åt sig själv. Det får inte rum mer i mitt huvud just nu."

Tove Jansson har för övrigt angivit koordinaterna för ön och i verkligheten finns där ett grund. Ön ligger vidare endast en halv mil från hennes egen ensamma ö Klovharun.

Sent igår eftermiddag åkte jag på förekommen anledning tunnelbana mellan Gärdet och Alby. Vid T-centralen klev det på två killar/pojkar/unga 15 (?)-åriga män och satte sig bredvid mig, där jag satt inklämd läsandes Elizabeth Gilberts Livet, kärleken och meningen med livet. Utan att egentligen mena det lyssnade jag på deras samtal tills vi alla gick av i Alby centrum. De började med att diskutera hur svårt det varit för J.K Rowling att bli publicerad och om hur tuff förlagsbranschen är. Ganska snart var det uppenbart att de här två unga männen hade långtgående författardrömmar. Den ljuse av dem båda slog handen i en David Eddings-bok och sa "Jag har läst så många böcker att jag skulle kunna skriva tusen gånger bättre än honom". Han sa det sådär självsäkert som bara en 15-åring eller en dåre kan göra. Den mörke var tydligt imponerad och sög i sig all livserfarenhet som han upplevde att den ljuse delade med sig av. Innan de båda övergick till att tala om den snygga tjejen i en högre årskurs redogjorde den ljuse för hur man känner igen "riktigt bra och orginell fantasy". Hans teser var som följer:

- Omslaget är vackert, inte gjort med datorer.

- Sidorna är gulnade.

- Man ser det om man bläddrar snabbt.

Kontentan av det hela var iallafall hur roligt det är när någon/några förvånar en positivt, även om jag varken gillar fantasy eller långa resor på röda linjen.